Det här är den internationellt mycket uppmärksammade debuten från den unga israeliska författaren Shani Boianjiu (född 1987). Författaren har själv tjänstgjort två år i den israeliska armén, och det är tydligt att just militärtjänsten fått bistå med mycket av stoffet till boken.

De tre barndomsvännerna Yael, Avishag och Lea växer upp i en liten by när gränsen mot Libanon. Efter gymnasiet rycker de in. Strax utanför militärbasen där Yael tjänstgör ligger en palestinsk by. Små kvicka, mörka pojkar kommer för att stjäla saker, patronhylsor, metall, allt de kan komma över. På kvällen syns ljusen i palestiniernas hem.

I Hebron, där Lea tjänstgör som gränsvakt, köar palestinska arbetare för att få komma in i Israel. Lea spinner drömmar kring deras liv. En dag skär Fadi, en av de köande palestinierna, halsen av Leas kollega Yanin och fängslas.

Artikelbild

Shani Boianjius debutbok "Det eviga folket är inte rädda" har sålts till fler än tjugo länder sedan den först kom ut 2012. Foto: Alon Sigavi

Så är våldet, terrorn och skräcken ständigt närvarande i flickornas liv. Ändå, eller kanske just därför, upprätthåller de hela tiden en viss distans till det. När Yael och kollegan Tomer ser en tidningsbild av en liten palestinsk flicka, ensam kvar sedan hela hennes familj dödats i ett israeliskt anfall, säger de till varandra: "Bilden är manipulerad. Det var inte armén som gjorde det."

Våldet rättfärdigas konsekvent av hotet.

Det här är en viktig bok för den som vill sätta sig in i hur det är att leva, särskilt som ung kvinna, i dagens Israel. Tonårsledan, stämningarna, bristen på framtidstro, skildras med ett starkt, intensivt språk och en röst som inte liknar någon annan. Däremot är boken som roman inte särskilt väl sammanhållen. Tid, rum och perspektiv skiftar lite alltför ofta och texten blir feberartad – och precis som i en feberdröm blir det svårt att veta vad som verkligen händer på riktigt, och vem det i så fall händer. Långsam läsning anbefalles. I bland blir det ändå faktiskt ganska rörigt.