BOK

Svante Nordin

Winston. Churchill och den brittiska världsordningens slut

Atlantis

Det har kommit två svenska Churchillbiografier i år. De är mycket olika. Den ena, av Bengt Liljegren, recenserad i Corren den 17/6 går trots över 300 sidor bara fram till innan Churchill blev den store krigsledaren. Den koncentrerar sig på att göra ett porträtt i helfigur och gör det med hjälp av en rad anekdoter. Det har blivit en ganska rolig bok, men det blir inte helt lätt att förstå Churchills roll i de olika händelser som berättas därför att författaren i stort sett avstår från att teckna en bild av den värld i vilken Winston Churchill agerade.

Den andra av Svante Nordin sträcker sig över hela föremålets livscykel. Den är mager på anekdoter men desto fylligare när det gäller att beskriva världsläget och det politiska klimatet under skilda perioder i Churchills verksamma liv. Författaren vill också ge en bild av hur Storbritannien som stod på höjden av sin makt och inflytande vid Churchills födelse hade förlorat det mesta av detta vid hans död.

Jag kan tänka mig att många läsare föredrar Liljegrens bok. Den är lättsammare än Nordins. Själv tycker jag dock att Svante Nordin skrivit den mer givande biografin. Inte minst blir det mera begripligt varför Churchills varningar på 30-talet hade så svårt att vinna gehör. Det berodde inte som ofta påstås, på att Churchill sågs som en politisk äventyrare. Långt viktigare var, som Nordin visar, hur pacifismen fullständigt dominerade brittisk politik från vänster till höger. Man lyssnade till Churchills varningsord, men man avvisade dem.

Att Churchill kunde väljas till premiärminister berodde därför inte på en plötslig omvärdering av honom utan på att pacifismen så uppenbart visat sig var en ohållbar linje efter Hitlers övergrepp först på Tjeckoslovakien och sedan på Polen följt av angrepp på Belgien, Nederländerna och Frankrike samt här i Norden på Danmark och Norge.

Mot bakgrund av hur utförligt Nordin uppehåller sig vid omvärldsbeskrivningar under åren före andra världskriget är skildringen av åren 1940-45 märkvärdigt knapphändig. Det är ju trots allt på hans insatser under dessa år som bilden av Winston Churchill som en av alla tiders största statsmän vilar. Kan det vara så enkelt som att författaren insett att han redan närmat sig ett max-format för en läsbar bok? Boken är på totalt nära 550 sidor.

Den är kanske både torrare och tyngre än Liljegrens, tyngre i dubbel bemärkelse. Men den är väl värd den ansträngning det innebär att ta sig igenom den. Det är en stor bok om en stor man.