Brombergs
Att en roman skrivs på både svenska och engelska parallellt hör inte till vanligheterna, men just så har Linda Olssons nya, vårkvällningsblå "I skymningen sjunger koltrasten" kommit till. Olsson är född och uppvuxen i Stockholm, men har bott en stor del av sitt liv i Nya Zeeland där också hennes förra roman, "Det goda inom dig" (2011) utspelade sig.
Men nu är det Sverige och Stockholm, det är vinter som bara sakta går mot vår, och i samma trapphus i ett hyreshus på Söder bor tre ensamma själar. Det är den unge men redan etablerade bildkonstnären Elias som bär på en tung hemlighet. Ovanför Elias bor änkemannen Otto med alla sina böcker, Otto vars hela liv liksom runnit bort mellan hans fingrar trots både arbete och äktenskap. Och så, tvärs över farstun, har Elisabeth flyttat in. Någon har svikit henne på det grymmaste sätt och nu vill hon dra sig undan världen, i mörker, tystnad och ensamhet, delad bara av den mystiska Kvinnan i grönt som då och då dyker upp i hennes tankevärld och manar henne att aldrig, aldrig våga börja hoppas på livet igen.
Men så en dag ringer Elias på Elisabeths dörr för att överlämna en felkommen postförsändelse. Hon öppnar förstås inte. Men när hon senare öppnar dörren står kuvertet där och hon, som inte för allt i världen vill ha en tacksamhetsskuld till någon, ställer i gengäld en bok vid hans dörr: Rainer Maria Rilkes "Brev till en ung poet". Han ger henne en teckning av en vingbruten koltrast, som berör henne på ett egendomligt sätt.
Det är så det börjar. Genom Elias träffar Elisabeth också Otto, den vänlige äldre mannen med de bärnstensfärgade ögonen. Och Otto ger sig inte. Han vill henne något. Diskret och tålmodigt fortsätter han att picka på hennes skal.
Och kvällarna länger sig och blånar, koltrasten sjunger på bakgården, det blir vår och det blir sommar och i de ljusa nätterna har Kvinnan i grönt inte längre någon makt över Elisabeth.
Redan bokens titel ger en känsla av den dualism som genomsyrar den här vackra romanen: hoppet och förtvivlan, lusten och rädslan, ljuset och mörkret. Just i detta kan helt säkert många känna igen sig, för det är djupt mänskligt och mycket gammalt.
Linda Olsson gestaltar med enkla, väl valda ord hur tre udda människor trotsar sina rädslor för att bli förnekade och ger varandra sina livs berättelser, och långsamt formar en gemenskap. Det är väl berättat, starkt och berörande.
Som så ofta är fallet hos Linda Olsson lever hennes gestalter till stor del i en egen värld, långt borta från "vanliga" människors stretande för brödfödan. De är alla tre ekonomiskt oberoende, de äter Ottos små läckra supeer och dricker vitt vin, de utbyter litterära klassiker och lyssnar på klassisk musik. Det blir, emellanåt, väldigt intellektuellt. Men strax kommer sinnliga skildringar av maten de äter, av vårliga Stockholmsvyer och av förälskelse sent i livet. Också det en dualism som är välgörande för den här mycket läsvärda romanen.