Reportage
Natur & Kultur
I oktober 2011 briserade den så kallade Caremaskandalen, när media kunde avslöja stora brister i det riskkapitalägda företagets vård av de äldre på Koppargården i Vällingby. Debatten som följde blev delvis till ett drama, där de nya "onda" privata vårdinrättningarna ställdes mot de gamla "goda" kommunala boendena. Kritiken mot Carema var hård.
Året därefter beställde tidningen Dagens Samhälle en serie artiklar av journalisten Thord Eriksson. Han skulle berätta "den sanna historien om Carema". Tidningen hade en grundmurat positiv syn på privat vård och omsorg. Dess styrelseordförande var Moderaternas ordförande i Stockholm, dessutom hade denne vid ett tillfälle varit konsult åt Caremas ägare. Artiklarna blev både en svidande kritik mot Erikssons journalistkollegers sätt att rapportera om skandalen och ett försvar för Carema, som minsann inte alls bedrev en sämre verksamhet än många kommunala aktörer. Inte så konstigt kanske att Eriksson efteråt av vissa beskylldes för att gå riskkapitalisternas ärenden.
Nu kommer boken där han fortsätter att reflektera över den svenska äldrevården: "Folk dör här. En pappa, två äldreboenden och välfärdens framtid". Ett av de två boendena som skildras är förstås Koppargården, det andra det kommunalt drivna Hagaberg i Köping, där hans egen pappa vårdades. Thord Eriksson jämför och konstaterar att de små skillnader som finns tar ut varandra; i stort, menar han, beror inte vårdens kvalitet av vem som driver verksamheten, utan i stället av t ex vårdjobbens låga status och bristande vilja från politikernas sida.
På dessa slutsatser kan man både tvivla och tro. Det är i alla händelser positivt att Eriksson nyanserar den annars ofta svartvita debatten. Det är också bra att han påtalar att den ursprungliga grunden till vårdskandalerna – de har blivit rätt många nu – är något mera än det som handlar om ägande, någon basal skevhet i vår inställning till gamla människor och till åldrandet i sig. Men vad? Ett förakt för svaghet? Beröringsskräck? Svaren får läsaren söka själv.
Den framtidsbild som boken tecknar är mestadels mörk och, tror jag, tyvärr ganska realistisk. Om inte något dramatiskt förändras kommer offentlig äldrevård att bli fattigmansalternativet – alla som har råd kommer att köpa sig en bättre tillvaro som gammal. Här delar jag helt och fullt författarens farhågor. Märkligt bara att han inte ser sambanden mellan dessa dystra framtidsutsikter och de stora internationella riskkapitalbolag som numera härjar fritt i Sverige, som ständigt lägger lägsta budet för att sedan av skattemedel skapa stora vinster som förs ut ur landet. Det är ett samband som inte blir mindre verkligt därför att förvisso även offentligt drivna vård- och omsorgsföretag gör misstag.