Norstedts
Kjell Espmarks diktsamling ”Vintergata” från 2007 slutar med bilden av en man på en bänk med blicken ut över vattnet, när en hjärtattack plötsligt släcker livet.
I den första dikten i höstens bok är scenen densamma. Men den här gången reser sig diktjaget i stället från bänken, och konstaterar: ”Det är dags att uppfinna världen.”
Det är en storartad inledning och en underbar fortsättning på ett pågående samtal i Kjell Espmarks författarskap.
”Den inre rymden” är till stora delar uttalat självbiografisk. Fragment ur författarens liv skrivs fram i dikterna. Andra dikter står som ett slags motröster, ibland mer självständiga, ibland med ett direkt tilltal till diktsamlingens jag. Vänner, släktingar, över huvud taget människor som har betytt någonting och vars röster nu bryter in när ett långt liv tar gestalt i dikten. Vi möter författarkollegor som Harry Martinson, Tomas Tranströmer och Werner Aspenström.
En mer renodlat självbiografisk diktsvit kunde blivit statisk, men det här upplägget skapar i stället en samling som vibrerar av liv – den är helt igenom öppen och tillgänglig, glasklar i stilen.
I en dikt beskriver Espmark en utrensning där han gör sig av med minnet av hur en bok (romanen ”Hatet”) togs emot på 90-talet: ”som när Fan korrekturläste bibeln”.
I en annan dikt är det en porträtterad person (Olof Lagercrantz) ur en av Espmarks böcker som talar anklagande till honom:
”Om någon borde du begripa
hur missförstånd tar över ens liv.”
Här finns en litterär och personlig fejd som Espmark har beskrivit tidigare. Men det effektfulla är hur röster och motröster studsar mot varandra, genom tid och rum.
En av de allra bästa dikterna är karaktäristisk för såväl metod som livshållning.
”Denna julidag år 1955
i katedralen i Chartres
minns jag långt senare år av marxism –
två tider i samma ögonblick,
två trossystem som speglar varann.
Det bygget blir en oerhörd frestelse.
Att foga in sina modlösa revben
i dessa beslutsamma strävbågar,
att lägga in sitt vilsna hjärta
bland andra hjärtan i dômens golv
och stiga in i ett orgelbrus
som reser tveklösa valv i förvirringen.
Här lånas ut ögon av oberörd sten
och ett kyligt facit till alla problem.
Men svaret är nej. I rosengården
spelar Segovia denna kväll –
och hjälper oss tänka med sinnena.
Här sitter vi en och en
i gitarrens milda anarkism.”
Vilken frihetens och humanismens lovsång i detta Espmarks nej! Och notera hur olika tider förenas i dikten. Temat är återkommande: det förflutna och framtiden finns båda här och nu.
Om något saknas i dikten är det möjligen nyhetens behag, eftersom tanken och bilden finns i prosaboken ”Minnena ljuger” från 2010.
Den som till äventyrs fortfarande tror att Kjell Espmark är torrt akademisk och tråkigt borgerlig – professor och akademiledamot som han är sedan många år – måste snarast tänka om.
Kjell Espmark skriver levande och starkt berörande poesi. Med detta verk har ett långt och rikt författarskap nått vad jag är benägen att kalla fulländning.