Övers: Eva Johansson
Natur och kultur
Jag tänker på "Dödsdansen" och hur snabbt och effektivt Strindberg etablerar Edgar och Alice och deras äktenskapliga misär. Paula Fox gör samma sak, knivskarpt i första raden: "Herr och fru Otto Bentwood drog ut sina stolar samtidigt."
Man förstår: de lever tätt samman, sitter fast.
"Har du sett vad länge det är ljust nu!", utbrister Sophie snart därefter.
"Ja, dagarna blir längre. Hoppas folk inte sätter igång med sina förbannade bongotrummor igen. Fast det kanske kommer att regna, som förra våren", svarar Otto.
"Vill du ha kaffe?"
"Te."
Det är i Brooklyn, New York, i slutet av sextiotalet. En stad i omvandling. Fattiga och rika lever sida vid sida. Bentwoods hem är tryggt, gatorna omkring mörka och hotfulla. En katt stryker omkring på bakgården. Oväntat biter den Sophie i handen. Värken och såret föder oro och ger bekymmer – kan hon ha fått rabies och hur får man tag på en bra läkare?
Vi möter alltså två människor som Paula Fox med utsökt precision har sänkt ner i en viss tid och en viss plats, och där snart sagt varje mening blir en bärare av romanens tema.
Några trådar löper boken igenom, som det oroande kattbettet, eller Ottos problem på advokatbyrån.
Annat fungerar som ett slags tablåer, enskilda händelser men med likartad grundstämning. Ett hot smyger sig på tillvaron. Ofta kommer det bokstavligt talat utifrån: katten, de fattiga på trottoarerna i mörkret, någon ringer på dörren och vill ha pengar. Vid en bjudning hos bekanta har en okänd kastat in en sten genom rutan. Bentwoods sommarhus blir utsatt för inbrott och vandaliserat. Ortsbefolkningens skadeglädje är illa dold.
Ingenting är egentligen förklarat, vilket gör hotet desto mer skrämmande.
Jag tänker på Bob Dylan som sjunger om hur tiderna förändras och saker händer, men den medelålders medelklassen vet bara inte vad.
Otto retar sig på ganska mycket: ungdomarna, slappt språk, moraliskt förfall i största allmänhet. Jurist som han är vill han ha ordning och reda.
Sophie förefaller mer känslig, men också hon är en främling i sin tid på många sätt.
De träder fram som i högsta grad levande människor, inte alltid lätta att förstå, men desto mer intressanta.
Det här är en roman man gärna läser långsamt och gärna läser om. Texten är oerhört förtätad, samtidigt lätt och luftig. Allt ryms på under två hundra sidor.
"Förtvivlade människor" gavs ut första gången 1970, fick ett gott mottagande, men förde sedan en ganska undanskymd tillvaro tills den återupptäcktes och trycktes på nytt 1999, tack vare författarna David Foster Wallace och Jonathan Franzen. Romanens betydelse har därefter allt mer befästs i den moderna amerikanska litteraturen.
Kort sagt: en klassiker är (pånytt)född.