Övers: Gustaf Moëll
Ekerlids förlag
Efter att han lämnat universitetet i Cambridge gjorde Kim Philby en spikrak karriär i den brittiska spionorganisationen MI6. Då, på randen till andra världskriget ansågs britterna ha världens mest effektiva spionverksamhet.
Efter kriget blev Philby ansvarig för MI6:s Sovjetsektion. Och 1950 var det dags för ännu ett steg uppåt i karriären. Philby skickades till Washington som MI6:s förbindelseman med CIA.
Det var bara ett problem med detta. Kim Philby var dubbelagent. Redan som ung student blev han glödande kommunist och tvekade inte ett ögonblick när han inbjöds att bli sovjetisk spion.
Flera av hans Cambridge-kamrater gick i princip samma väg. Men det unika med Philby var att samtidigt som hans officiella – men djupt hemliga – jobb var att på alla sätt försöka knäcka det sovjetiska spionaget berättade han allt han visste för KGB. Hur många människors liv han på det sättet fick på sitt samvete är oklart, men det var inte få och det bekymrade honom synbarligen aldrig. Han trodde bergfast på idén om en bättre värld i kommunismens tecken.
Redan under kriget hade han blivit god vän med James Angleton som kom att bli en av CIA:s toppmän. I Washington åt de två lunch varje vecka och utbytte hemligheter. Angleton hade aldrig ett uns av misstänksamhet mot sin vän.
En av Philbys Cambridgevänner som också blev sovjetisk spion var Guy Burgess. Han jobbade på brittiska UD. Han var en helt hopplös typ, ständigt gravt berusad och benägen att säga och göra omöjliga saker. I Kairo slog han i fyllan och villan bl a sönder ett badkar och trots att det fanns betänkligheter mot honom skickades han osannolikt nog till Washington som ambassadens informationsansvarige.
I Washington tvingade han sig till att bo hemma hos sin vän Philby. Philby fick via CIA veta att en tredje sovjetspion, Donald Maclean var på väg att bli arresterad. Burgess, tipsad av Philby, varnade Maclean och bägge beslöt sig för att hoppa av till Moskva.
Skandalen kom naturligtvis också att drabba Philby, men trots stora ansträngningar lyckades man aldrig bevisa att han också var i sovjetisk tjänst. Han förnekade effektivt alla anklagelser och hans många vänner inom den brittiska spionorganisationen understödde honom energiskt. Hans bästa vän Nicholas Elliot som också jobbade för MI6 var djupt upprörd över att Philby, som han trodde, utsattes för helt obefogade anklagelser.
Philby fick sparken, men något åtal blev det inte tal om. Efter några år rehabiliterades han och gavs ett agentuppdrag i Beirut. Där kom emellertid historien ikapp honom och det blev Elliots uppgift att försöka knäcka sin vän och få honom att erkänna. Efter att ha fått några sidors erkännande av tidiga brott lämnade Elliot Beirut och överlät resten av förhören till MI6:s Beirutchef. Han försvann dock i några dagar och under tiden passade Philby på att låta sig räddas till Moskva.
Var det avsiktligt som man lät Philby hoppa av eller iscensatte han en sista kupp? Frågan har aldrig fått något definitivt svar.
Den brittiske journalisten Ben Macintyre har skrivit en spännande bok om Kim Philby med utgångspunkt i de speciella vänskapsband som uppstod mellan dem som hade hemliga jobb. Den svenska upplagan störs dock av en slarvig översättning med konstiga ordval som ”katapulterades” eller ”ärevördig” för engelska honorable (när Philby gifte sig gjorde han sin fru ”ärevördig” påstås det i stället för ”ärbar”). Inga engelska mått är översatta utan Philby påstås väga ”13 stone”.