Natur & Kultur
Alkemi, konsten att förvandla oädla ämnen till guld, är en dröm som gäckat människan i kanske tusentals år. Carl-Michael Edenborg har själv disputerat i ämnet och är alltså väl påläst när han nu ger ut sin andra roman: "Alkemistens dotter".
När läsaren möter Rebis Drakenstierna är året 1794 och hon ett trettonårigt barn som just förlorat sin stränge, men älskade far. Då modern dog vid hennes födelse står Rebis nu ensam som arvtagerska inte bara till en gård och en ansenlig förmögenhet, utan också till något mycket större. Hon är den sista i en urgammal släkt av alkemister, och nu är just hon förutbestämd, av både släkten och ödet, förstår man, att inte bara lyckas göra guld och finna De vises sten - hon ska också förinta hela världsalltet. Detta är det hon uppfostrats och hjärntvättats av sin far att tro: världen måste förgöras eftersom den inte alls är god och skapad av gud ("den Oformliga") utan ond och skapad av djävulen ("Demiurgen"). Total utplåning är det enda som kan befria människornas själar ur den onda, köttsliga världen. Alltså: död = befrielse.
Och det är hennes, Rebis uppgift att "föra det stora verket till sin avslutning, minns att alla tecknen alltid har pekat mot dig", som hennes far sade.
Länge tror Rebis blint på faderns ord. År 1800 ger hon sig ut på en resa i Europa för att söka hjälp med sin uppgift hos några få, åldriga släktingar. I Paris möter hon den märkligt ungdomliga madame Marianne och i Berlin den helt obetalbart skildrade onkel Diedrich, samt hans son, släktens svarta får, olyckan som aldrig borde ha fått ske; Andreas.
I hans famn sover hon en enda natt. Och hon är, trots allt, inte bara sin fars dotter. Hon är också en ung kvinna med en vulkan i sitt inre; det är längtan till livet, till kärleken, till allt det för henne förbjudna.
Kring detta sagolika stoff har Edenborg byggt en sagolik roman, en berättelse som är en brusande brygd av vetenskap, magi, myter och historisk realism. Han är en lysande stilist och historieberättare. Men förutom att vara en virvlande historisk äventyrsroman, full av färg, dofter, stanker och detaljrikedom, är "Alkemistens dotter" också något annat och mer. Den berättar något alldeles tidlöst om människans inre. Inte minst hur vi själva väljer att betrakta världen. Att se det sköna, och kalla den god, eller att se det fula och grymma och kalla den ond.
Om den faktiska vetenskapen alkemi vet jag inget alls. Men varianten à la Drakenstierna framstår i romanen som en verkligt ohygglig lära. Under sin resa genom det tidiga 1800-talets Europa och genom de människor hon möter förändras Rebis nästan utan att hon själv märker det. Avslöjas kan att upplösningen av "Alkemistens dotter" är något alldeles, alldeles extra.
Boken är nominerad till Augustpriset.