Modernista
Erik Niva är sportjournalisten från Malmberget som äger omåttliga kunskaper om fotboll i allmänhet och om europeisk fotboll i synnerhet.
En fotbollsnörd med ett starkt socialt engagemang, som genomsyrade Nivas “Den nya världsfotbollen”, en reportagesamling från 40 länder, betraktad genom fotbollen.
Och för det tredje, Niva är till utseendet slående lik Arsenals mittback Laurent Koscielny, ni kanske minns hur “Kos” i vintras skänkte sex miljoner kronor för att rädda en anrik dragspelsfabrik i sin gamla franska hemort. Jag har ingen aning om Erik Niva älskar dragspelsmusik, men hans känsla för betydelsebärande detaljer – och originella anslag – lockar mig alltid till läsning.
Att Nivas tredje tegelsten (cirka 600 sidor) ges ut samma vecka som fotbolls-VM I Brasilien drar igång är förstås ingen slump. Men för en gångs skull saknar jag det mer självklara; som att få grotta ner sig i Brasiliens VM-lag-58, som anförda av 17-årige Pelé vann VM på Råsunda.
Niva hade säkert också fått ihop något tänkvärt om Brasiliens omsusade landslag från1982 med mittfältare som Zico, Socrates och Falcao – och längst där framme måltjuven Eder. Men att "bara" infria läsarens förväntningar ligger inte för honom, i stället gräver Niva guld i nutid och hittar den skönlockige, evigt leende mittbacken David Luiz och dennes stora betydelse för Chelsea och det brasilianska landslag, som inviger VM-turneringen nu i kväll. Vackert så.
Allt i denna digra volym fångar inte intresset, språket är effektivt och rakt men överraskar sällan. En text som verkligen griper tag är “Fotboll efter döden, del 1”. Här berättas om Madeline Delice, målvakt i Haitis 17-årslag, som mister hela sin familj i jordbävningen 2010, som överlever under extremt svåra förhållanden – och som via fotbollen till sist får en ny chans i livet.
”Fotbollen och förtrycket” beskriver förräderi på högsta nivå i Ekvatorialguinea, där presidentsonen Teodorin Obiang håller i landslaget med järnhand. Det – och betydligt vidrigare saker – kan han göra ”eftersom han påstås stå i permanent direktkontakt med allsmäktige Gud”.
Jag bläddrar tillbaka till David Luiz, som med åren utvecklat en sorts livsmotto: ”Gud gav dig tänder både för att äta och le”. Han har lärt sig att båda funktionerna behövs, skriver Niva.