Natur och kultur
Hugo Rask är glömd, men Ester Nilsson är kvar och det mesta är sig likt. Lena Andersson återvänder till romangestalten hon introducerade i ”Egenmäktigt förfarande” från förra året och som sedan dess har diskuterats läsare emellan som få andra nutida litterära skapelser.
I den nya romanen har fem år gått sedan historien med Hugo Rask. Den här gången faller Ester Nilsson på ett snarlikt sätt för skådespelaren Olof Sten. Förälskelsen är snabb och stark, men alltså återigen förhållandevis ensidig. Olof Sten är dessutom gift.
Frågan är varför Lena Andersson skriver en så pass likartad historia en gång till. Något självklart svar är svårt att hitta.
Utifrån Ester Nilssons perspektiv vänder och vrider hon på kärlekshistorien och analyserar snart sagt varje ord och handling från Olof Sten. Mycket välformulerat, förstås. Men inte utan att sätta läsarens tålamod på prov ganska ordentligt. Till skillnad från den förra romanen som var kort och koncentrerad intill fulländning är den här på närmare fyra hundra sidor.
Det är ofrånkomligt att man nu ännu tydligare måste fråga sig varför Ester Nilsson inte lämnar en relation som inte alls uppfyller hennes önskemål, utan tvärtom låter den pågå flera år. Med god hjälp av Olof Sten visserligen, men det är hon som hela tiden säger sig vilja någonting mer.
Varför får hon inte det? Olika läsare har säkert olika svar på det. Det som ligger i öppen dag är att Olof Sten velar och tvekar – att han inte vill skulle man väl enkelt kunna sammanfatta. Men han går heller inte därifrån, vilket i Ester Nilssons värld är obegripligt, omoraliskt och i avsaknad av logik.
Hon har säkert rätt. Kanske är det hennes problem i grunden. Hon har alltid rätt. Hennes uttänkta föreställning om hur kärleken ska se ut och hur människor i en relation ska bete sig mot varandra är oantastlig, i teorin. I mötet med verkligheten stöter den på problem då andra människor har andra föreställningar. Mer slarvigt formulerade, men inte desto mindre på kollisionskurs med Ester Nilssons.
Kanske handlar böckerna inte så mycket om att förhålla sig till sina känslor utan om att förhålla sig till en bristfällig verklighet, befolkad av bristfälliga människor. Handlar de i första hand om ett slags social blindhet?
Eller kanske om en hopplös sanningssträvan och språkets otillräcklighet? Olof Sten (skådespelare, som sagt) talar ofta i slitna fraser, tycker Ester Nilsson, som läser in förställning. Men finns något alternativ?
Även om läsupplevelsen är betydligt mindre drabbande den här gången väcker Lena Andersson återigen stimulerande frågor. Förhoppningsvis fortsätter samtalen kring hennes osedvanligt engagerande romanfigurer.