Ordfront
Tomas Tranströmer skrev i sin oförglömliga dikt "Romanska bågar" om hur det inom varje människa, hur banal hon är må te sig, kan öppna sig en oändlighet.
Märkligt kanske, att just Tranströmer kommer för mig när jag läser John Ajvide Lindqvists nya roman "Himmelstrand". Boken är en skräckis i husvagnsmiljö med gamla Svensktoppsdängor som soundtrack; själva titeln är en tydlig blinkning till låtskrivaren Peter Himmelstrand. Eller så är det kanske inte så märkligt trots allt. För när jag försöker koka ner den här hiskeliga historien om några sinsemellan helt olika människor som vaknar en morgon på vad som kvällen före var en helt vanlig campingplats, och finner att campingplatsen är borta, solen är borta – kvar finns bara en till synes oändlig blå himmel och ett lika oändligt grönt fält, då är det någonstans där min tanke hamnar.
I den nya och skrämmande världen finns "ingenting. Förutom människor. Och varje människa en värld i sig."Allt de har är sig själva, och varandra. Gäller då fortfarande civilisationens regler? Finns kärleken kvar, fanns den någonsin, och hur långt ut i det okända är man beredd att gå för dem man älskar?
Alltsedan debuten 2004 med "Låt den rätte komma in" har John Ajvide Lindqvist varit Sveriges obestridde skräckmästare. Liksom hos Stephen King är Lindqvists styrka att ta en bit av vardagen, alldeles vanlig och småtråkig – för att sedan låta den rämna och gömda fasor kravla upp till ytan.
För var och en av personerna i boken har fasan olika gestalter, men den emanerar alltid från djupt inne i minnen och hemliga drömmar. Fotomodellen Isabelle drivs av en ständig hunger. Donald minns den blodiga sågverksolyckan där hans far omkom och blev till "blodgubben", Donalds hunsade fru Majvor vill baka bullar och ställa allt till rätta medan hon i tysthet fantiserar om skådespelaren James Stewart.
Nästan de enda som inte är barndomstraumatiserade är de två lantbrukarna Lennart och Olof, som sedan deras fruar lämnat dem upptäckt att de trivs väldigt bra i varandras sällskap. Skildringen av dessa två lite till åren komna män och deras trevande, men innerliga, relation hör till bokens finaste.
Överhuvudtaget är Lindqvist bra på att gestalta människor, var och en med sin egen inre värld. Men jag vill också nämna Benny, Donalds och Majvors hund, som bortglömd och strykrädd gör sin egen tolkning av den nya världen och till sist tyr sig till Lennarts och Olofs katt Maud. Inte larvigt och sentimentalt, utan inkännande och seriöst. Fler sådana djurskildringar i svensk litteratur, tack!
På minussidan: boken känns en aning för lång. Jag kan också tycka att författaren är lite för svag för att strössla sin berättelse med blodisande rekvisita, rinnande ansikten och så. Kanske hade ibland less varit more.
Fast då hade det ju å andra sidan kanske inte varit en riktig skräckis.
Fotnot: John Ajvide Lindqvist medverkar på Linköpings Bokens dag 13 oktober.