Roos & Tegnér
Titeln på litteraturprofessorerna Forslids och Ohlssons nya bok tar fasta på Fredrik Reinfeldts smått famösa uttalande 2011 då han berättade att han ägnat sommaren åt att läsa deckare av Camilla Läckberg. En till synes oskyldig kommentar som visade sig ha sprängkraft. Reinfeldt satte fingret på en känslig punkt i offentligheten: förhållandet mellan så kallad finkultur och populärkultur.
En del debattörer beklagade att statsministerns litterära intresse verkade begränsa sig till okvalificerad litteratur. Andra – och till dem ansluter sig Forslid och Ohlsson – tog mer fasta på draget av taktik. En politikers uttalande i offentligheten har alltid ett syfte, argumenterar de. I det här fallet får man tänka sig att målet var en stärkt folklighet i statsministerns framtoning.
Latent finns en utmaning mot arbetarrörelsens historiskt starka tro på bildning och dess närhet till litteraturen. Särskilt Olof Palme lyfts fram av Forslid och Ohlsson. De ägnar också ett kapitel åt Håkan Juholt och det är inte utan att det väcker viss saknad. Nog hade han sina brister, men hans kulturella intresse vitaliserade det politiska samtalet.
Politikers förhållande till litteraturen är en del av Forslids och Ohlssons bok (vars titel för övrigt är något missvisande i sin avgränsande formulering).
Den andra delen handlar om när politiker blir författare. På liknande sätt placeras böcker, skrivande och läsning in i en större samhällelig kontext.
Författarna studerar särskilt Thomas Bodström, Jimmie Åkesson och Gustav Fridolin. Frågan är vad dessa i en mer grundläggande mening gör när de publicerar sig i bokform. Återigen är tanken att en politikers uttalande, såväl skriftligt som muntligt, ska förstås som en handling med ett syfte, ibland ganska långt bortom det uttalade och uppenbara.
Det är ett givande sätt att ta sig an böckerna.
Forslid och Ohlsson skriver om "det biografiska kortet" – ett begrepp de också tidigare använt och som handlar om hur en känd person skapar en självbild med hjälp av biografiskt stoff. Thomas Bodström är ett bra exempel på någon som bygger vidare från sin kändisposition. Forslid och Ohlsson utesluter inte en politisk återkomst för Bodström vid S-seger i valet, och som av en händelse kom han i dagarna med ytterligare en självbiografisk bok.
Jimmie Åkessons "Satis polito" betraktar de som ett uppenbart inlägg i årets valrörelse. Åkesson vill normalisera Sverigedemokraterna och framställa sig själv som en enkel man av folket, närmast motvilligt iklädande sig rollen som politiker.
Självbiografin över huvud taget ger möjligheten att förklara sig, försvara sig och oemotsagd ge sin bild av något. Att politiker tar den chansen är inte förvånande.
Den intressantaste läsningen är den av Gustav Fridolins roman "Morfar skrev inga memoarer", publicerad 2013. Till skillnad från exempelvis Åkessons bok är det uttalade syftet med Fridolins bok inte politiskt, utan han har velat berätta om en person som har betytt mycket för honom, har han förklarat. När han skriver om sin morfar är det också en berättelse om det moderna Sveriges framväxt. Eftersom den utvecklingen är så starkt förknippad med socialdemokratin och eftersom Fridolins bok är så tydligt bejakande menar Forslid och Ohlsson att Miljöpartiets språkrör i själva verket sträcker ut en hand till Stefan Löfven, för att uttrycka det konkret politiskt.
Det finns fler och starkare trådar än man kanske tror mellan politiken och litteraturen, är en sammanfattande tanke hos Forslid och Ohlsson. Litteraturen står stark i det offentliga samhället, menar de. Men visst finns fler möjligheter! Varför inte prata integration utifrån Sami Saids "Väldigt sällan fin" eller jämställdhet utifrån Lena Anderssons "Egenmäktig förfarande", föreslår författarna. Jag kan bara instämma. Säkert finns här många spännande politiska samtal som väntar på att börja.