Norstedts
En nybakad studentska får ögonen på Gustaf Fröding i Stadsträdgården i Karlstad. Och hela hennes tillvaro blir inriktad på skalden (ännu) in spe.
Hon är den kanske mest förhånade och föraktade i den svenska litteraturhistorien. Hennes bok om Fröding gjorde skandal. En annan storhet som hon ”översvämmat” med brev och känslor gav upphov till boken ”Mitt liv med Selma Lagerlöf”.
Ida Bäckmann hette hon. Lärare, författare, globetrotter och journalist innan hon i 50-årsåldern slog sig på lantliv med hönseri.
Vilken spännande romanfigur denna kvinna – rödhårig, hetlevrad, oförvägen – skulle kunna bli! Kan man ju tycka. Men ”Den umbärliga” är inte en roman, för det bär författaren Sigrid Combüchen emot att ”tapetsera på tapet”.
För Ida Bäckmann är ju, som hon påpekar, en fiktion i sig.
En stalker fixerad vid berömda diktare – jovisst. Men också en kvinna värd att få spela huvudrollen i sitt eget liv. Combüchen låter henne göra det genom att se bortom det som blivit etablerad sanning.
Det är dock inte den förtalade bilden man möter i Germund Michaneks ”Fröding och Ida Bäckmann” (från 1955), som jag läst som förberedelse. Liksom Michanek (ytterst grundligt gör) lägger Combüchen möda på att skilja mellan fakta och fantasi i Idas brev och böcker.
Samtidigt framhåller hon att man inte kan veta vad som egentligen hände och sades, t ex då Ida vid sina besök på hospitalet var mottagare för Frödings sexuella tvångstankar och skuldkänslor, fantasier och hugskott.
”Frödingsagan” – Combüchens beteckning – omfattar en relativt liten men väldokumenterad del av Ida Bäckmanns liv. I Selmabägaren blandas så mycket bitterhet att det snarast blir en ond saga.
Det var ändå Selma Lagerlöf som peppat Ida att skriva Frödingboken. Med smickrande formuleringar backade hon sen från löftet om ett förord, och när det börjat storma kring utgivningen drog hon sig fegt undan -- av omsorg om sin egen popularitet.
Dock fortsatte hon att underteckna med förkortningen ”s.t.m.o.d.” (= som tycker mycket om dig) i brev till den hon inför andra väninnor försäkrat sig avsky (”i djupet av min själ”).
Om Ida Bäckmann inte var rädd att rubba den okritiska synen på ett kanoniserat nationalhelgon så drar sig inte heller Combüchen för klarspråk om ”Selmas snåla, trolösa vänskap”.
En annan trolös vän var Sven Stolpe som på 1950-talet slog till med det skymfande omdömet ”Den fula, gastande lilla gnomen”.
Nog blir man benägen att ta parti för Ida när man läser om sådana svek!
Därför ska framhållas att Combüchen inte låter sig förväxlas med en hagiograf ute för att ge upprättelse. Skarpsynt som alltid synar hon det som låter sig sägas om Ida utifrån belagda fakta, framställer henne som både ryslig och rolig.
När Ida 1911 gjorde Selma Lagerlöfs bekantskap var hon känd och beundrad som djärv journalist med rapporter från Ryssland, Azerbajdzjan, Sydafrika, Brasilien, Argentina. Den intressanta delen av hennes liv – vad hon skrev och inte skrev om – får sin beskärda uppmärksamhet i boken.
Combüchen har en absolut egen stil, tryfferad med eleganta övergångar, aforistiska klokheter – och engelska glosor. Lättrörlig, med högt och lågt i oförskräckt blandning har hon fått en språklig själsfrände i Sara Danius.
”Den umbärliga” förefaller disponerad ungefär som Ida Bäckmanns liv: i loopar kring de två litterära storheter Ida valt som nav. Combüchen arbetar gärna med en oren struktur, ändå har jag en känsla av att den här boken berett henne speciella bekymmer.
Det beror dock inte på vita fläckar i Idas liv. De är och förblir många. ”En känsla av att inte veta ett skvatt om Ida Bäckmanns verkliga liv infinner sig ofta”, skriver Combüchen.
Något som oftare borde komma till uttryck i biografier.