Övers: Andreas Vesterlund
Bakhåll
Så har det blivit dags för den svenska publiken att bli officiellt introducerad till ”den körda generationen”. Det är så Tao Lins karaktärer betitlar sig själva i "Sno kläder på American Apparel", en titel som är lika ytlig och ironisk som kortromanens innehåll. Så här kan det se ut när författaren visar sitt ointresse att förföra läsaren med sin prosa: ”Sam kände att hans eget ansikte var helt uttryckslöst. Han ställde sig mitt i köket och stod där med ofokuserad blick. Ben var trettionio, hade Sam sett på facebook. Sam hade en dikt i ’utkast– mappen’ på sitt Gmail-konto med rubriken ’ben är rolig på jobbet’. Sam kände hur han flinade.”
I detta egensinniga generationsdokument från 2009 tar Lin tristessen till oanade höjder med hjälp av en robotaktig minimalism. Lin, som i dag har flera böcker publicerade på etablerade förlag, betraktas som föregångaren till alt–lit–generationen, den nya våg av unga amerikanska författare som under det senaste decenniet blommat upp och använt nätet för att nå ut med sina texter.
Denna kultur speglas i berättelsen om författaraspirerande Sam som flyttar till New York där hans främsta huvudsyssla blir att vara uttråkad under och vid sidan av servitörsjobbet. Han skriver dikter på sin Mac Book, dricker iskaffe, käkar veganskt och hänger runt på barer med vänner. Han utför även misslyckade snatteriförsök, hamnar i häktet och döms till samhällstjänst vilket gör att han missar sina poesiläsningar.
Detta hipsterporträtt är ingen misslyckad text, även om Lins prosa hämtar mycket inspiration från hur vi uttrycker oss online. Det finns ingen högtravande ambition, Lin lyckas använda tristess och likgiltighet som drivkraft på ett unikt sätt.
Romanen, som är skriven som om dess tillblivelse gjorde det samma, blir trots sin monotona ton aldrig tråkig, utan autentisk och medryckande. En slags hyperexistentialism som i sin helhet hänför, jag garvar mig genom denna roman. Livet själv har marginaliserats, överflödigt och otympligt i Sams mikrovärld. Banaliteten blir en komisk framställning av hur nya medier formar vår kultur och vår samtid.
Men Lins underfundiga roman lämnar mig efteråt ganska oberörd. För att helt övertygas krävs ett starkare djup, jag skulle vilja läsa mer för att kunna avgöra om Tao Lin är något mer än ett nytt språkexperiment i opposition mot traditionen.