Forum
"Om jag vore ett föremål hade jag varit en trasmatta", tänker Irene Pährson, 48, hemmafru på den algbevuxna gården Grangläntan, tillika ständigt jourhavande skötare av make, tre tonårsbarn och diverse husdjur, däribland en viss getabock med särskilda behov. Uppskattning är det alltså dåligt med. När maken Björn så till råga på allt berättar att han träffat en annan kvinna får Irene nog. I ett besjälat ögonblick uppfinner hon en ny och spännande identitet och åt sig själv - som professorn i kaoshantering Irene Panikowskij, utbildad vid universitetet i Krakow – och drar så ut på en vintrig föredragsodyssé genom ett glesbygds-Sverige befolkat av minst sagt udda figurer. Varje person hon lär känna ger ett litet tillskott till hennes dåliga självkänsla. Och det här med att hantera kaos, det kan hon ju verkligen... så vem är bättre lämpad än hon att ta befälet när plötsligt en meteorit från yttre rymden får för sig att slå ner mitt i den lilla värmländska byn Lekvattnet, just där Irene just då råkar befinna sig?
Carin Hjulström tar verkligen ut svängarna i höstens roman och det med den äran. Med högt tempo och massor av drastisk humor skildrar hon den svenska landsbygden och dess invånare på ett sätt som de garanterat aldrig blivit skildrade förr. Till grunden av avfolkning, envishet och driftighet lägger hon ett antal skruvar och dråpliga situationer. Det är roligt, underhållande och lättsmält, påminner inte så lite om "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" och har samtidigt ett – visserligen väl inbäddat, men dock – stråk av allvar i botten.
Att man måste sätta värde på sig själv, annars gör ingen annan det heller.
Att man inte ska låta sig bli en trasmatta.