Norstedts
”Mina kvinnliga bekanta vill finna kärleken, för då kommer de att bli lyckliga. Där finner jag min sorg, där finns tårarna över att jag inte kan tala med andra om hur jag vill leva mitt liv.” Den kvinnliga rösten i Märta Fohlins debutroman ”Jag duger inte åt lycka” tillhör en känslig och missförstådd ”yngling”, en betraktare som i ensamhet ägnar sin tid åt skrivandet – där hon finner tryggheten och sig själv.
Stilistiken har ett viktigt syfte i texten eftersom den gestaltar jagets röst som är själva berättelsen, själva handlingen, som i sitt outtröttliga undersökande av kärleken, ensamheten och vänskapen, i frånvaro av män, drivs av viljan att kontrollera sig själv i sin tid efter sina egna villkor. Den historiskt sett romantiserade schablonen av det manliga författargeniet omvandlas av Fohlin till en mer angelägen och tabubelagd bild av den ensamma kvinnan.
Romanen består av fragment skrivna i första person, uppdelade i fyra delar efter årstiderna som passerar. Effekten av anaforer, variationen av korta fraser och långa meningar skapar en flödande rytm i texten, vilket påminner om den andlösa närvaro och direkthet som karakteriserar stilen hos samtida Nina Bouraoui – ledande inom den queera litteraturen i Frankrike. Texten är intim och innerlig, samtidigt nykter och kontrollerad. Det är mycket imponerande.
Även om romanen är ganska kort mättar textens intensitet efter två tredjedelar och bokens allra finaste partier sjunker undan lite i textmassan som hade kunnat kortas ner. Men formuleringarna är så precisa, klara och skenbart enkla. Det är mycket vackert och mäktigt. Svindlande intelligent och sinnligt. Fohlin är här för att stanna.