Albert Bonniers förlag
Humoristen Falstaff, fakir ger ett recept på hur man kan avsluta en roman där intrigen blivit så krånglig att det inte går att ta sig ur den. Han låter alla bokens personer drabbas av rabies och under det gemensamma fältropet ”Till Pasteur!” beger de sig i största hast ombord på ett fartyg som dock går under i en storm varvid alla drunknar.
Arne Dahl tillämpar samma teknik. Det bombas, sprängs och skjuts i parti och minut i slutet av hans nya roman. Skurkar av alla de slag omkommer i explosionerna och skottsalvorna. Slutet gott, allting gott.
Slutet är alltså ett utpräglat västgötaklimax. Men vägen dit är lysande. I vetskap om att slutet kommer att bli en besvikelse önskar man bara att boken aldrig ska ta slut, trots att den är på över 500 sidor.
Arne Dahl är en mästare på att hålla läsarens intresse uppe. Man köper i det längsta hans osannolika scenario där italiensk maffia, amerikansk kapitalism, ansvarslös forskning och kinesisk entreprenörsanda ingår en osalig blandning.
De många medlemmarna av den hemliga europeiska kriminalpolisorganisationen Opcop blir levande personer vars öde man följer med skräckblandad förtjusning och under ständig rädsla att det ska gå riktigt illa för dem. Den här gången klarar de sig dock och ett par av dem som dödades i förra boken visar sig vara levande.
Det här är sista romanen om Opcop-gruppen, får vi veta redan på bokens omslag. Det är bara att hoppas att Arne Dahl hittar något nytt uppdrag för Paul Hjelm och hans kolleger. Läsbarare deckare finns inte.