Natur & Kultur
Historikern Peter Englund befinner sig mitt uppe i ett gigantiskt arbete; att i fem böcker, en för varje krigsår, skildra det första världskriget, det som kallades "det stora kriget", det blodiga 1900-talets urkatastrof. Nu kommer svitens andra del, som alltså behandlar 1915.
Som berättare har Englund med "Stridens skönhet och sorg"-serien mutat in ett helt nytt sätt att skildra historien. Det här är inte de stora befälhavarnas och slagens historia. Det är de enskilda människornas.
I 108 korta kapitel kronologiskt löpande från januari till december får vi möta alltifrån soldater till hemmafruar, sjukvårdspersonal och skolflickor. Alla påverkas de av kriget var och en på sitt sätt, och i de små, detaljrika utsnitten från deras vardag möter de alla läsaren med ett personligt ansikte – dels rent bokstavligt tack vare de infällda porträttbilderna, men mest genom författarens lyhördhet för deras röster, deras unika erfarenheter.
Källförteckningen, drygt elva sidor lång, innehåller en mängd brev, dagböcker och memoarer. Alla är sålunda autentiska personer. Av deras ord och upplevelser skapar Peter Englund närmast en slags novellistisk dokumentärroman, en blandning av det episka och det avgränsat privata som blir lika storslagen som mänskligt rörande.
Bland bokens gestalter finns kärleksparet Vera och Roland, friherrinnan och arbetarkvinnan som möts i sorgen efter en förlorad son, svensken Elow Nilsson som gått med i Främlingslegionen, och den nyanlände unge brittiske infanteristen som skriver: "Skyttegravarna är fantastiskt kul & jag längtar tills nästa gång vi ska dit." Troligen blev han snabbt botad från sin entusiasm.
Som den lysande stilist och kunnige historiker han är levandegör Englund detta krig som få andra har gjort det, från begynnelsens aningslösa iver till monotoni och krigströtthet.
Han gestaltar det oerhörda mänskliga lidandet och befälhavarnas vanvettiga taktik att gång på gång skicka oskyddade soldater rakt in i ogenomtränglig kulspruteeld – ofta utan att vinna en enda meter mark.
Sent ska jag glömma den italienske fältjägarkaptenen som femton gånger ryckt fram i anfall med sitt kompani och femton gånger slagits tillbaka med svåra förluster. Nu bönfaller han sina överordnade att slippa anfalla en sextonde gång med de få soldater han har kvar. Svaret blev nej. Ett sextonde anfall gjordes. Kaptenen hörde inte till de överlevande; det ryktades om självmord.
Som effektfull fond använder Englund ofta naturen, den obekymrat blommande, svindlande vackra stjärnhimlar över levande och döda.
Till sist vill jag citera ett kort stycke, en av de många formuleringar som grep mig djupt. Australiensaren Dawkins har träffats av en granat vid strider i Gallipoli. Kamraterna bär honom i skydd.
"De lägger ned honom. Blod och regnvatten blandas. Han säger ingenting. Han dör inför deras ögon."
Så enkelt, så starkt.
Boken är rikt illustrerad med samtida fotografier.