Piratförlaget
Det är mars 1792 och Gustav III har just blivit skjuten på Operan i Stockholm, när Anna Laestadius Larssons nya roman tar sin början. Pottungen, den föraktade lilla slottspigan som vi lärde känna redan i förra årets roman, "Barnbruden", har vuxit upp och strävar nu för att glömma det förflutna och skapa en dräglig tillvaro för sig och sin son Nils.
Inne i slottets gemak är hertiginnan Charlotta och hennes hovmästarinna, Sophie Piper, fortfarande varandras stöd och hjärtevänner. Deras vänskap balanserar på gränsen till det erotiska, så som inte sällan var fallet bland tidens högreståndsdamer.
När Gustav III dör blir Charlottas make, hertig Karl, ledare för förmyndarregeringen för den unge blivande kung Gustaf IV Adolf. Men Karl gör ett uselt jobb, helt i händerna på sin onde storvesir Reuterholm.
Rikets finanser är körda i botten. Plötsligt får folket inte klä sig om de vill, inte dricka kaffe heller, och från Amerika, Frankrike, ja hela Europa, kommer nyheter och krig och revolution. Det talas om frihet, broderskap och jämlikhet. Men fri- och rättigheter är för män. Få kvinnor blir någonsin myndiga, och kvinnlig rösträtt dröjer ännu fjärran.
Trots sitt klara intellekt och sin höga ställning har Charlotta inte skuggan av makt. Som en protest grundar hon och Sophie Blåstrumpeorden; en sammanslutning av tidens vittra kvinnor som då och då samlas för att livligt diskutera konst och politik.
"Pottungen" är en oftast spännande historisk underhållningsroman som utspelar sig i – som författaren själv skriver – "en ram av hisstoriska fakta". Charlotta var en verklig gestalt, och hon skrev dagbok – en fantastisk källa som Anna Laestadius Larsson tagit väl till vara.
Flyhänt väver hon samman det som skedde med det som hade kunnat ske. Här blandas fina Stockholmsbilder med tidstypiska detaljer som visar att författaren inte legat på latsidan när det gäller researchen; det knäppande ljudet när klädlöss exploderar inne i kragen på en rock när man stryker den kommer jag sent att glömma.
Ännu bättre kan betyget bli om författaren i nästa del av den planerade trilogin om "pottungen" Johanna, Charlotta och Sophie lägger lite extra omsorg på sina personskildringar, som tenderar att bli en aning platta. Fast det glömmer jag oftast snart i ivern att läsa vidare.