Övers: Jan Ristar
Modernista
Ghana, 1966. Nio år efter landets befrielse från brittiskt styre. I en stad följer vi Mannen, en järnvägstjänsteman som med sin lön knappt kan skaffa mat att mätta sig själv, hustru och tre små barn. Symptomatiskt får vi aldrig veta vad han heter, han är alla och envar, vem som helst, eller massan, i det land vars korruption författaren vill skildra.
I en berättelse som bokstavligt stinker, där huvudpersonen, ser, känner och reagerar på förfall, på smuts, sopor. På dass, på handräcken försöker han hålla sig ifrån skiten – liksom i moraliskt hänseende. För Mannen vill själv inte sno åt sig det lilla han kan, med mutor. Det tycks annars vara enda vägen att nå någon slags framgång i landet.
Från hustru och svärmor får han påtryckningar om hur dum han egentligen är, vilken usel försörjare, att de aldrig kan komma någonstans på grund av hans dåliga karaktär, när andra smarta passar på att sno från kakan. Mannen har dåligt samvete för familjen men står fast vid sitt vägval. Lite senare vänds allt i en handvändning upp och ned med en statskupp. Kanske visar det sig att ärligheten varat längst och Mannen blir plötsligt skydd och möjlig räddning för en av dem som roffat åt sig mest…
Det är förstås en moralisk och politisk roman, också en historisk skildring av Afrika och korruptionen – i hela världen – är tyvärr ett ständigt aktuellt problem. Men det är också en sinnlig berättelse, sällan möter vi böcker som tycks lukta så mycket som den här. Symboliken fungerar utmärkt, det är också ett sant nöje att läsa en så poetisk och fin prosa som här. Landets snyggaste bokförlag Modernista fortsätter att vaska fram kvalitetslitteratur från i går. Ayi Kwei Armahs debut från 1968 är ännu ett lyckokast.