Övers: Boo Cassel
Albert Bonniers förlag
Det är många år sedan jag sist läste någonting av Stephen King, amerikanen som slog igenom med dunder och brak 1973 med debutromanen "Carrie". Sedan dess har han gett ut ett sextiotal böcker, de allra flesta inom skräck- och thrillergenrerna. King var en av min ungdoms favoriter. Ändå försvann han någonstans på vägen, blev en av dem vars böcker man gärna vill läsa, men inte hinner med.
Det var synd, det inser jag nu vid läsningen av höstens roman "Väckelse". Att slå upp boken och läsa de första sidorna är lite som att återse en gammal vän. Jag känner igen honom så väl. De måhända aningen klichéanstrukna men ändå så välfångade och levande miljöerna, här tidigt 1960-tal i en lite håla i New England och där är kyrkan, där är grusvägarna, där är de stora, vajande majsfälten. Där är, i upptakten, barnen, den sexårige Jamie och hans syskon och vänner, och barnens värld; det parallella universum som King alltid varit mästerlig på att gestalta. Där är den speciella berättarrösten, det familjära tilltalet som får en att känna sig välkommen, ja, nästan efterlängtad. Och där är skräcken; det outsägligt hemska mitt i det allra mest triviala, sättet att envist picka på vardagens tunna skal tills en reva öppnar sig mot något mardrömslikt.
Jamie Morton är bara ett barn när han för första gången möter Charles Jacobs, då en ung, nytillträdd pastor i ortens kyrka. När han möter honom för andra gången är Jamie en nerdekad heroinberoende gitarrist som just fått sparken från sitt band, och Jacobs är en kringresande estradör som på olika nöjesfält förhäxar sin publik med osannolika elektriska tricks. Från att ha varit fascinerad av elektricitetens makt har Jacobs nu blivit helt besatt av tanken på att han med den ska kunna utföra mirakler. Sedan hans hustru och son omkom i en bilolycka i New England, och han förlorat all sin tro på en god och allsmäktig Gud – och fått Jamie att göra detsamma – är han framför allt besatt av att få veta vad döden är. Var de döda är. Och han utför också ett mirakel, det första i en lång rad av botanden av sjuka: han tar bort Jamies heroinberoende.
Att Jamie – och alla de andra helade – för Jacobs bara är försökskaniner och att deras botanden inte sällan kommer till ett ytterst obehagligt pris, förstår han först senare. Deras vägar skiljs, men möts igen. Genom tacksamhetsskuld och nyfikenhet är Jamie bunden till Jacobs, mot sin vilja. Och vid den åldrade och slagrörde "pastorns" sista storslagna experiment, mot en fond av dundrande åskväder (jo, King nämner "Frankensteins" skapare Mary Shelley som en av sina inspiratörer) tjänstgör Jamie som hans assistent.
Stephen King är en lysande berättare, en av dem som förmår fånga läsarens intresse från första raden och hålla kvar det till sista punkt. När han skräms – och det gör han – är det inte så mycket med levande döda och myror krälande ur mögliga bakverk, utan något mycket mer närliggande än så; skräcken för att förlora dem man älskar, och för dödens stumma obeveklighet. Den som kommer närmare ju äldre man blir. Så är "Väckelse" också, lite i marginalen, en berättelse om att åldras.
Ytterst välförtjänt att King nu äntligen verkar börja få lite av det kulturella anseende som han definitivt inte hade på 1970-talet.