Övers: Pär Svensson
Volante
Det finns något djupt egendomligt i att världen så väl tycks kunna beskrivas med matematik. Utgående från en begränsad uppsättning observationer gör vi en matematisk modell av världen, eller åtminstone någon aspekt av världen. Sedan får modellen eget liv! Den förutsäger saker om universum som vi inte i vår vildaste fantasi kunde föreställa oss, men som icke desto mindre visar sig vara sanna. Vår matematiska modell tycks veta mer om världen än vad vi gör. Vi, modellens skapare!
En som mer än de flesta förundrats av detta är svensken Max Tegmark, välrenommerad professor i fysik vid MIT med precisionskosmologi som specialitet. Tegmarks forskning handlar bland annat om att omsätta enorma datamängder från astronomiska observationer till intellektuella modeller av universum.
De första kapitlen i hans populärvetenskapliga bok ”Vårt matematiska universum. Mitt sökande efter den yttersta verkligheten” är en konventionell, men medryckande och mycket kompetent, beskrivning av modern kosmologi och kvantfysik. Den här historien har berättats förr, men hos Tegmark blir det dessutom en underhållande och engagerad berättelse om hans personliga väg till fysiken. Det står också alldeles klart att det som verkligen engagerar Tegmark är inte frågan om vårt universum är 13,7 eller 13,8 miljarder år gammalt. Sådant är visserligen intressant, men mest som ledtrådar till svaret på den riktigt stora frågan: Vad är den yttersta verkligheten.
Med utgångspunkt i några välkända och olösta problem i modern fysik samt världens matematiska beskrivbarhet, resonerar sig Tegmark fram till ett oväntat svar: Den yttersta verkligheten är matematik! Och inte nog med det – världen är dessutom organiserad i hierarkiska lager av parallella universum, så kallade multiversum, där den fjärde och högsta nivån är ett multiversum bestående av alla existerande matematiska strukturer. Utrymmet här medger inte någon närmare beskrivning av hans argumentation. Vare nog sagt att där återfinns en del halsbrytande tankesprång och en delvis vildsint användning av sannolikhetsresonemang. Några uppenbara logiska felslut finns däremot inte och att idéerna är djupt kontroversiella är Tegmark själv den förste att påpeka.
Tegmark kan alltså inte avfärdas som ytterligare en kosmologisk knäppgök. Men med dem delar han dessvärre en oklädsam fallenhet för jämförelser mellan sig själv och världshistoriens alla vetenskapsmartyrer: Giordano Bruno (bränd på bål), Galileo Galilei (satt på index och dömd till husarrest) och Hugh Everett (utebliven akademisk karriär). Själv har Tegmark av en del kollegor avråtts från att skriva om sina spekulativa idéer. Man kan inte undgå att känna en stilla fröjd över de civilisatoriska framsteg mänskligheten uppenbarligen gjort de senaste 500 åren.
Det engelska originalet har enligt The New York Times recensent ”ett vackert språk”. Skönheten har dessvärre gått förlorad i den svenska översättningen. Texten skäms av anglicismer, en okänslighet för stilnivåer och ett antal rena korrekturfel.