Norstedts
Är losern den nya hjälten i vår tid? Misslyckandet och uppgivelsen narcissismens yttersta förlängning?
Fredrik Sjöbergs radioföljetong ”Ge upp idag, imorgon kan det vara för sent” (nyligen läst i P1) är bara ett exempel jag snubblar över när jag just läst Stefan Norrthons debutroman i tre akter ”Det är alldeles för få som ger upp”.
Dess (anti)hjälte Jocke är skådespelare men trots hopp om förlängt kontrakt hänvisad till blygsamma biroller, som Osric i ”Hamlet”. Han har inte förmått leva upp till det som en tid föreföll vara början på en lovande karriär.
Han har varit övertygad om att allt som händer honom är material att använda på scenen. Men kanske är han helt enkelt inte så begåvad som han själv i det längsta intalar sig.
”Man måste känna sig märkvärdig. Hur ska man annars kunna stå på scen?” Det kräver en rejäl portion självbedrägeri. Jocke förstorar sin egen betydelse i föreställningarna han medverkar i: ”Birollerna får regissera sig själva, och medan huvudrollen gör en sak, gör birollerna en annan, nämligen spelar själva pjäsen”.
Privatlivet med sambon Madde är heller inte så lyckat. Hon är redaktör på sina föräldrars bokförlag, bittert medveten om att hon borde bryta sig en egen väg.
Framför allt vill Madde ha barn, men Jocke är ju alldeles för upptagen. Med att observera och formulera varje liten muskel och känsla hos sig själv. Med att hålla masken och i varje situation föreställa sig vad andra tänker och säger om honom.
Naturligtvis går det åt pipan. En kollaps förändrar allt; Jocke blir en ingen, mer eller mindre bokstavligt på botten. Dock: Att ge upp kan innebära uppbrott inte från utan till.
Stefan Norrthon (född 1972) var skådespelare i tio år, bl a på Stockholms stadsteater, men har bytt bana. Utan att vara en selfie får Jocke förmedla författarens erfarenheter och kunskaper om teatervärlden och hans blick för vad i detta som har allmänmänsklig psykologisk giltighet.
”Det är alldeles för få som ger upp” kan påminna om ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”, med en egocentriker i huvudrollen och med samma tydliga ambition att underhålla.
Till fullo utnyttjar Norrthon skrönans svängrum för överdrifter och situationskomik. Jag tycker visserligen inte det är särskilt kul när Jocke alldeles ballar ur och uppträder som berusad pokerspelare, men jag måste medge att Norrthon för det mesta hittar tragikomikens rätta balans och har förmåga att spinna en uppfinningsrik intrig.
Med misslyckandet i huvudrollen skaffar sig författaren ett verktyg för att dissekera ett samtidsdilemma och visa på en motor för förändring och nya insikter.
Dessutom är Stefan Norrthons roman alltför välskriven för att vara en engångsföreteelse.