Galago
Få kan som Liv Strömquist klä av vedertagna historiska och politiska sanningar in på bara skinnet. Hon har gång på gång visat prov på en unik röntgenblick som med lätthet tränger igenom de tjockaste lager av maktstrukturer och falska argument.
Det spelar ingen roll om det handlar om politiska analyser eller sånt som konstruktionen av kön. När Liv Strömquist borrar blicken i samtiden, oftast med hjälp av historien, då vet vi att det blir både roligt och lärorikt – och vi vet att någon kommer stå med rumpan bar på sista seriesidan.
Få serieskapare är så älskade som Liv Strömquist. Ingen är lika viktig. (Varje gång jag läser hennes böcker drömmer jag om att vara få vara en tjej i gymnasieåldern. En tjej som med en ekologisk tygkasse full av Liv Strömquist-album slår hela världen med häpnad.) Att få läsa Liv Strömquist i den ålder då man skapar sin identitet och vaknar till frågor om politik, kön och sexualitet måste vara en enorm upplevelse och sätta stora spår. Men även för en medelålders tvåbarnspappa kan Liv Strömquist vara viktig. Hon vänder perspektiven, hon hånar vedertagna sanningar och, inte minst, hon får oss att skratta.
"Kunskapens frukt" är dock inte ett av hennes bästa album. Upplägget känns igen. Efter gedigen research kastar sig Liv Strömquist in och tecknar sin egen illustrerade vetenskap i relation till andras illustrerade galenskap. Men den här gången får humorn för lite plats. Duktigheten tar över och Liv Strömquist blir bitvis lite tråkig i sin iver att övertyga oss om sina fakta. Som skarpast är hon som vanligt när hon går i närkamp med någon gammal auktoritet, gärna någon man, som Sigmund Freud eller teologen Augustinus.
Men kanske är det så att serietecknarkostymen börjar kännas lite för trång för Liv Strömquist? Kanske är hon på väg mot mindre komiska sammanhang och på jakt efter mera tyngd och allvar. Ingen kan klandra henne i så fall. Men det vore synd, för i oroliga tider som dessa behöver vi både hennes röntgenblick och hennes humor.