Wahlström & Widstrand
Jens Lapidus har en imponerande förmåga att göra sina historier trovärdiga. Där finns inga människoätande vargar som i en annan av årets spänningsromaner.
Det finns däremot förvisso mycket annan grymhet och våld i "VIP-rummet", men hela tiden inom ramen för det sannolika. Lapidus excellerar också i detaljerade beskrivningar av en extrem lyxkonsumtion hos en del av överklassen. Men man tror honom hela tiden. Detta är visserligen en för mig okänd värld, men den kan mycket väl existera.
Huvudspåret i boken är att en riktigt läskig representant för denna överklass blir kidnappad och pressad på pengar. Hans föräldrar vill till varje pris inte blanda in polisen. Man fruktar att om det sker kommer nyheten att läcka ut till pressen och kanske väljer då kidnapparna att tysta sitt offer och göra sig av med honom.
I stället vänder man sig till en advokatbyrå för att leta efter den försvunne. Uppdraget går till Emilie, en ung biträdande jurist med obegränsad ambition. Lapidus beskriver vällustigt hur byrån utnyttjar sina unga medarbetare för arbetsinsatser långt över det rimliga. Det är nog en verklighet han känner till.
Som partner till Emilie hittar man Teddy, nyss utsläppt från ett åttaårigt fängelsestraff, men fast besluten att börja ett nytt liv. Men det är erfarenheterna från hans förflutna som man vill utnyttja. Personkemin mellan de två är inte den bästa. Men deras kombinerade förmågor leder dem ändå steg för steg framåt i en utredning som också avslöjar prostitution och trafficking. De får bägge användning både för dataskicklighet och slagsmålsfärdighet .
Det är en mörk bild av affärsklipp och smågangsterliv som Lapidus ger. Den är kanske inte verklighetstrogen, men man blir rädd för att den är det. Läsbar är boken i högsta grad.