Albert Bonniers förlag
Pretentiöst! Oundvikligt ord vid första anblicken av Lars Noréns nya skönlitterära bok. Den som vet att titeln är ”Fragment” kan visserligen tolerera att den – stilenligt – är liksom nernött på omslaget. Men att hela den kvadratiska boken består av grafitgrå blad med två—tre eller en enda, knappt läsbar textrad per sida!
Formgivaren Nina Ulmaja bär en del av ansvaret för pretto-intrycket. Samtidigt utgör ju Noréns publicerade verk de senaste sex åren en sorts enhet: två (ska bli tre) dagböcker och tre volymer som han kallar prosan (”Filosofins natt”, ”Ingen” och ”Fragment”).
Deras yttre utformning kan i sig tydas som ett budskap. Eller rentav utgöra ett avståndstagande från marknadens krav på säljmässigt lockande förpackningar.
Vad står då där?
”Jag vänder sidorna i boken som om varje sida vore en natt”, står det på ett ställe. Ja, så är det: för att komma åt dessa textfragment – drygt 500 enligt förlaget – krävs ett nästan fysiskt inträngande i det mörker som omger och nästan täcker dem. Därmed in i det inre mörker som inte bara är Lars Noréns.
Innehållet ger intryck av nedkastade tankar och reflexioner under den läsning som upptar Norén under skrivandet. Stoff från tankevärldar representerade av filosofer som Herakleitos (som titeln är lånad från), Heidegger, Simone Weil eller diktare som Hölderlin, Celan, Beckett.
Glömska (”Lethes skuggor”), existentiell övergivenhet, musiken och tingen som ”det så att säga förgängligas evighet”. Som ”minnets moder” är språket en öppning, men för prosans Norén framför allt något att upptäcka/avtäcka filosofin i.
”Det finns lika mycket är i allt som finns/ ingenstans finns det mindre” är kanske Noréns svar på den klassiska metafysiska/filosofiska frågan om varat.
Här finns herakleitiskt klingande orakelaforismer, ordsammansättningar à la Heidegger som ”varaglömska”, ”befinnelse” och ”befunnelse”. Och så det centrala begrepp som Norén anammat från Simone Weil: ”avskapelse”.
Men också obegripligheter att fnysa åt och gammaldags Blandaren-humor: ”Att vara död har man ingen glädje av, såvida man inte lever”, ”Dö idag – imorgon kan det vara för sent”.
”Vi” är det vanligaste pronominet, men särskilt befolkade är dessa texter inte. Sasha (Noréns yngsta dotter) släpps dock in. Hennes fyraåringstypiska frågor ”Vem var jag innan jag blev född”, ”Vad heter jag/ Vad är mitt riktiga namn/ Vad hade jag för namn innan” svarar mot pappans ”Jag kan tänka mig att mitt liv skall ta slut/ men inte att jag inte skall finnas”.
Fragment är ”det saknades fulländning” eller ”de broar som uppstår när katedraler faller samman”, skriver Norén. Eller – viktigare, menar jag: ”Fragmenten som en sorts Dialogues des Mortes, som om jag verkligen fick svar från dem jag samtalar med i ett vittfamnande rike av skuggor”.
Halvt utplånade ord, svaga röster ur mörkret, ickelivet. Liksom Beckett skulle Lars Norén kunna karaktärisera sina sena verk som ”work in regress”, ett arbete i tillbakagång.