Albert Bonniers förlag
Glädjen i att få läsa en ny Anna-Karin Palm förbyts raskt i en grimas när jag konfronteras med k-ordet i första stycket. I ett trist trapphus dessutom, där Kattis står med en i handen. Blä.
Jag bryter min egen regel om att aldrig läsa baksidestexten och förstår att jag får lov att vänja mig direkt. Här ska det handla om kropp, sexualitet och samlag i tio noveller. Okej då. Men jag lämnar kattis – vem hon nu är – i det där trapphuset och börjar med titelnovellen i stället. Det är en fördel med novellsamlingar, att man kan läsa i vilken ordning man vill och göra uppror mot författarens eller kanske redaktörens intentioner.
Och "Jaktlycka" visar sig vara en fulländad kortkortroman, ett utsnitt ur ett liv som byter riktning. Med grävling! På Palmskt vis också med ett underliggande hot: Kommer den där vackra kärlekshistorien att hålla i sig, eller finns det ett element av kontroll hos mannen som Nina träffar?
"Jungfrufrihet" handlar om att det är livsfarligt att älska. En kvinna sitter och gråter i en kyrka i Paris, för det som inte blev som det skulle. Passioner som bara finns hos den ena, den som älskar eller tror att hon älskar. Vad älskar hon? Bilden av mannen, den hon vill att han ska vara men inte den han är. Intressant att Anna-Karin Palm tar upp väninnornas roll i detta: Vore det möjligt att fantisera ihop fantastiska sagor om ingen hejade på och blev medförförd? Insikten om att jag besjälar dem med min egen kraft.
Den allra bästa novellen handlar om maktkampen om ett nyfött barn. Var slutar mammans kropp och var börjar barnets? Det Anja lär sig om sig själv och sin kraft under förlossningen blir ett hot för hennes make. En fransysk granne pratar om kvinnligt och manligt och Freud och begär – så roligt och talande att det måste vara en ickesvensk och därmed (får man förmoda) icke genusmedveten väninna som kommer med sådana iakttagelser.
Här skriver Anna-Karin Palm så bra så att jag känner minnena och tyngden av mina egna barn, för länge sedan vuxna, i hela kroppen. Det är lysande och tänkvärt.
"Katten och sorgen" om en kvinna som drabbas av cancer och köper en peruk i färgen strawberry blonde är också fantastiskt bra, och det skröpliga äldre paret som firar mannens 90-årsdag med en herdestund på morgonen blir jag tårögd av, medan ett par av de kortare novellerna lämnar mig oberörd.
Till sist återvänder jag till Kattis där i trapphuset och den var inte alls så där sorglig med sexuella utnyttjanden som jag befarade. En tjej som har svårt att hitta balansen mellan sig själv och sin egen kropp, bara. Osäkerheten. Ganska fin.