Atlas
Roland Paulsen landade som en udda fågel vid den svenska debattdammen för några år sedan. En fågel som vägrade sjunga på samma invanda sätt som alla andra. Hans röst klingade annorlunda och passade inte för samstämmig körsång. Vedertagna sanningar och härskande synsätt måste ifrågasättas, oavsett om avsändaren är kapitalist eller fackföreningsrepresentant. Sociolog Paulsen tog på sig att göra detta – med glädje.
Till att börja med sågs han nog mest som en kuriositet när han började höja sin arbetskritiska röst i samhällsdebatten. En debattör att ta in i tv-soffan för att få några udda perspektiv och för att provocera lite, men knappast för att lyssna på, med riktigt allvar.
Men Roland Paulsen provocerar inte för provokationens skull. Han är snarare en påläst fritänkare och en samhällsanalytiker som vågar ställa frågorna som är svårast att svara på. Han letar upp samhällskroppens mest ömma punkter och trycker. Hårt.
Och det känns att läsa ”Vi bara lyder”. Emellanåt gör det ont. För det här är en, välskriven (ibland nästan poetisk) reflekterande, och elakt raljerande, rapport från arbetslinjens frontlinje. En frontlinje där människor – både arbetsförmedlare och arbetssökande – far illa. Men skräms till lydnad på olika sätt.
Roland Paulsen målar bilden av hur vakna människor systematiskt sövs av systemet. Vi släcker effektivt till maktens sedelärande lönearbetarsagor, fas ett, fast två och tre. Och vips är vi det sovande folket, på ett helt annat sätt än Fredrik Reinfeldt menade.
Förutom att förtjänstfullt ifrågasätta samhällets organisation och myndighetsutövande, visar också den här boken, med eftertryck, att vi behöver sociologerna i samhällsdebatten. Vi kan inte bara förlita oss på ekonomernas analyser. Diskussioner om ”hur” måste våga ta omvägen över frågan ”varför”? Då är sociologerna omistliga, och Roland Paulsen definitivt, rätt man att ringa.