Natur & Kultur
Ännu ett år har förflutit på Vikbolandet. Och ännu en gång har Ola Klippvik fört veckodagbok. Liksom tidigare växlar anteckningarna mellan å ena sidan det nära och närande, å den andra det fjärran och främmande. Ena stunden i skogen med kikare, nästa mening fylld av pågående krig långt borta.
Tredje och avslutande dagboken liknar sålunda de föregående, och betraktade som en helhet är det ingen dramatisk utveckling som är förhanden, men väl förkovran. Stilen och formen fanns där från början, men har likväl mognat, djupnat. Framför allt har blicken skärpts med åren, och därmed förtrogenheten med landskapet: fordom en smula frågande på sina vandringar iakttar och namnger Klippvik nu med påfallande precision. Om spåren av Thoreau först förnams som läsefrukter ter sig han och Klippvik i dag som sanna fränder.
Men mest är det Vilhelm Ekelund som gör sig påmind, hans stränga klarhet och uppfordrande kritik, som på avstånd kan verka gnällig men vid påseende visar sig rotad i en konstitution fjärmad från det efemära och förljugna. Med honom delar Klippvik också den paradoxala erfarenheten att vända samtiden ryggen och vara beroende av dess, om inte uppskattning, så gärna stipendier.
Det är lätt att förstå Klippviks leda vid kultursidornas piruetter och positioneringar (”Det är samma människor som cirkulerar. Redaktörsämnen. Perfekt anpassliga tråkmånsar.”). Och när han i februari 2013 påbörjar arbetet med den avslutande dagboken har han klippt alla band, lämnat ”branschen” och frilansandet en gång för alla. Sannolikt vederkvickande för egen del, men en smula synd för oss andra; han var en vass och begåvad kritiker.
Vid ett par tillfällen omnämns en refuserad diktsamling, men för övrigt ges intrycket att dagbokstrilogins fullbordan innebär Klippviks litterära sorti. Det verkar som han vid fyrtio års ålder ämnar sätta punkt.
När Vilhelm Ekelund var fyrtio hade han ännu ett dussintal böcker kvar att skriva. Det finns något löftesrikt i den vetskapen.