Albert Bonniers förlag
Engagemanget för kampen mot apartheid i Sydafrika var starkt i Sverige. Men vad hände sedan?
Att utvecklingen inte blev lika lyckad som många hoppades har vi kunnat ana oss till av den sporadiska rapporteringen. Men det har inte varit lätt att få någon mera fullständig bild av vad som hänt.
Disa Håstads bok vill fylla det tomrummet. Hon är en rutinerad före detta östeuropakorrespondent för Dagens Nyheter. Hon har bott i Sydafrika under perioder de senaste åren.
Ändå upplever jag hennes bok som djupt otillfredsställande. Hennes utgångspunkt är svår att acceptera. Hon verkar tycka att det var en olycka att just ANC fick ta makten i landet. Hon menar att vi i Sverige har en alldeles för positiv bild av denna organisation. Själv tycks hon luta åt att Mangosutho Buthelezis zuluorganisation Inkatha hade varit en mycket bättre lösning. Hon är djupt oroad över kommunistpartiets fortsatt starka inflytande över ANC.
Jag försökte skapa mig en bild av Inkatha och Buthelezi på 80-talet. Jag är inte lika imponerad som Disa Håstad. Buthelezi är en charmfull person, men hans organisation var alltför dominerad av honom och som regeringschef i Kwazulu var hans insats inte imponerande. Inte heller gjorde han något starkt intryck när han senare var inrikesminister i Mandelas regering.
ANC lider av befrielserörelsernas vanligaste fel: inom organisationen utvecklas svårartade konspirationsteorier som gör att toleransen mot oliktänkande blir dålig. Man har också tvingats till lång tid i exil och har därför en dålig uppfattning av det verkliga läget i landet man vill befria. Kommunismens betydelse för den sydafrikanska regeringspolitiken tror jag däremot att Håstad starkt överdriver.
Nelson Mandela hade redan medan han fortfarande satt i fängelse en klarare bild av läget än hans kolleger i ANC. Inom Sydafrika verkade under de sista apartheidåren organisationen UDF – United Democratic Front, i praktiken en täckorganisation för den förbjudna ANC. Det var därför inte alls konstigt att ANC fick en över väldigande majoritet i det första fria valet. Marken var väl förberedd.
Men förväntningarna på snabba förbättringar för landets förtryckta svarta befolkning var alltför uppskruvade. I Sverige blev jag kraftigt utskälld för att jag skrev att apartheids svåraste synd, den usla utbildningen för de svarta, skulle ta årtionden att reparera. Om bara apartheid försvann skulle allt ordna sig, trodde man.
I verkligheten är nivån på utbildningen fortfarande långt under vad som krävs för framgång i ett modernt samhälle. Disa Håstad berör detta bara i förbigående. Överhuvudtaget gör hon inget försök att analysera landets stora problem utan ger oss istället skärvor av en massa intervjuer med folk som tycker att landets utveckling är ett fiasko.
Har någonting gått bra i Sydafrika efter befrielsen? Inte heller om detta har Disa Håstad något att berätta. Hennes bok är en besvikelse.