Övers: Margareta Järnebrand
Bonniers
Det är sent 30-tal, 40-tal och krigstid när den unge lantarbetarsonen Knud Holst växer upp på den danska landsbygden. Men redan från början är han på väg bort från sin familj. Han passar inte in. Han avskyr föräldrarnas fromhet och det hårda arbetet, och är dessutom sjuklig (tycker i alla fall hans mor). Nej, Knud vill ut och bort, vill bli något stort; författare, diktare. Det blir han också, under en period på 1960-talet är han till och med en av Danmarks mest ansedda moderna lyriker. Ungefär samtidigt blir han också far till tre små flickor, däribland Hanne-Vibeke, eller Hanne-Vip, som hon kallas i boken.
Hanne-Vibeke Holst, författare till en rad romaner och tv-serier, tar sig i höstens bok an utmaningen att göra sin far till en romanfigur och så skildra hans stormiga liv. Hon lyckas på ett strålande sätt. Bortsett från några partier tidigt i boken där Knuds förälskelser med sina överväldigande känslostormar återges väl mångordigt, har det här blivit en storslagen och gripande berättelse om en författare med stora gåvor, än större drömmar, och – kanske allra störst – ett ego av guds nåde. Han har vad som brukar kallas ett klassiskt konstnärstemperament med tvära kast mellan himmel och helvete. Som diktare kan han inte leva utan en kvinna att tillbe, en musa, ett "Du" att rikta sig till när han skriver. Men familjen han så småningom får tillsammans med den resoluta och levnadsglada Kirsten, ger honom närmast klaustrofobi när hans högtflygande planer, hans diktarkall, bryts mot vardagsbekymmer med ekonomi och försörjning. Diktarkallet som är det viktigaste av allt, alltid.
Det faktum att Knud i mångt och mycket tycks ha varit en ganska melodramatisk gestalt med svallande känslor, oförmåga att hantera pengar, och därtill en närmast orubblig tro på sin egen storhet som ofta fick honom att handla själviskt, tar sig Hanne-Vibeke Holst an med lika delar respekt och skoningslöshet. På en gång sakligt och inkännande skildrar hon den vresige pappan som mest tycker att barnen stör, men knappast någonsin låter hon sig förledas till att låta perspektivet skifta till det som annars låge så nära; sitt eget, det pappalängtande barnets. Det här är romanen om Knud, den store, särlingens väg från fattig landsbygd till de litterära salongerna. I fonden 1900-talshistorien: andra världskriget, Kennedy-mordet, oljekrisen, vänstervågen, kvinnans frigörelse.
Det är något djupt gripande och igenkännligt i hur den medelålders Knud blir förbisprungen av den nya tiden, hur hans liv obönhörligt sluttar mot undergång.
Den här berättelsen kommer förmodligen att ytterligare stärka Hanne-Vibeke Holst position som en av Nordens främsta romanförfattare. Flyhänt – men alls inte ytligt – skildrar hon ett säreget människoöde, och därtill en god del av Danmarks utveckling till ett modernt efterkrigssamhälle.