Ordfront
23-åriga Sara har ingen topputbildning, hon har inte rest jorden runt, och hon har varken någon smart telefon med appfunktioner, eller någon lust att gilla saker på Facebook. Hon känner att världen ligger ungefär lika öppen för henne som för den snart 100-åriga parkinsonskakiga Ester som hon ska ta hand om.
Efter flera år i hemtjänsten har Sara blivit håglös, bitter och i likhet med Ester även ganska elak. Men Ester har till skillnad från Sara, som gett upp livet innan det hunnit börja, drömmar om att få uppleva dramatik och passion en sista gång och att fullt ut få uttrycka tankar och känslor som inte alltid varit socialt accepterade.
Linn Bursells tankeväckande debutroman "Allt som är" skildrar hur det är att vara osynlig i ett kyligt och uteslutande samhälle. Med en livlig, okomplicerad och dialogrik prosa drivs berättelsen framåt av hur Sara och Esters likgiltiga relation utvecklas innanför väggarna till Esters Östermalmsvåning. Ur den hårda yrkesmässiga barriär som raseras mellan dem framträder en varm autentisk relation som en revolt mot ett avhumaniserande omvårdnadssystem.
Bursell har skrivit en välkomponerad och mångbottnad historia som med sin intensitet fängslar och underhåller läsaren.
Karaktärerna fördjupas i tillbakablickande partier på deras tidigare liv – starka händelser som återkopplas med deras nuvarande livssituation. Den smärtsamma ensamhet de båda upplever skildras drabbande utan att bli sentimental. Bokens mörka och allvarliga underton blandas med värmen och humorn i Sara och Esters kvicka replikväxlingar, oförutsägbara och dramatiska upptåg som flera gånger får mig att skratta rakt ut.
Kort sagt: kärleken och sorgen, livet och döden känns starkt i magen och hjärtat när Bursell skriver, vilket gör "Allt som är" till en mycket fin debut.