Modernista
Christina Ouzounidis politiska drama "Spår av Antigone" tar avstamp i den klassiska tragedin om flickan som utan rädsla och tvekan trotsar maktens bud när hon begraver sin stupade bror och därmed själv döms till att begravas levande av Kung Kreon men istället tar sitt liv.
Sofokles Antigone, som synliggör den kvinnliga aspekten av politiken, tycks aldrig upphöra att fascinera dramatiker, filosofer och feministiska tänkare. Antigones omöjlighet, Antigones paradox, att existera genom exkludering, att anklagas för sin underordning, möjliggörs genom strukturellt våld. I Ouzounides "Spår av Antigone" återkommer detta våld i modern tid.
Genom textfragment, av sammanflätade röster, berättas det om en flickas uppväxt i ett svenskt samhälle. Genom att låta antydningar om våld sippra igenom texten avslöjas sprickor i en på ytan trygg miljö.
I dramat antyds att flickan utnyttjas sexuellt av sin lärare. Genom att aldrig skriva rakt ut vad som händer med flickan, genom att låta läsaren istället ana, synliggör Ouzounides de osynliga och strukturella maktmekanismer som upprätthåller våldtäktskulturen.
Språket används som ett poetiskt och knivskarpt konfronterande av den vaga process, av det osynliga hot om sexuellt våld som ständigt närvarar i flickans vardag och som lär henne frukta och känna oro.
Skildring av den osäkra och hotfulla tillvaro som hon oundvikligen måste förhålla sig till blir kraftfull. I sprickorna som Ouzounides skapar läcker det in spår från en grekisk miljö: olivlundar, röd sand och blod, vilket väver samman Ouzounides berättelse med det antika dramat. Obehagligt vackert och undantagslöst tydliggörs de olika villkor som gäller för kvinnan och mannen i det offentliga rummet.
Spåren av Sofokles Antigone tar överhanden på vissa ställen i texten som bryter upp från det poetiska med en framträdande teoretisk karaktär. I några partier accelererar denna teoretiska tydlighet, djupet förloras och Ouzounides skriver läsaren på näsan. Ouzounides visar visserligen på en medvetenhet om sin teoretiska formulering med en kursiv metakommentar om att sakna ett eget språk, men det motverkar inte helt det lite platta uttrycket.
Överlag visar dock Ouzounides drama med stor finess och intelligens hur våld fortsätter att generera våld, men också på hur makten aldrig helt lyckas kväva flickan: ”Hon är som rovfåglarna, som dinosaurierna. Det krävs en istid för att ta död på henne. Det krävs en syndaflod och den är redan här. Vi vadar i den. Hon kan inte dö.”