Bladh by Bladh förlag
Om Thomas Quick begick de ogärningar som han beskrev i alla deras gräsliga detaljer var han den värsta seriemördaren i svensk kriminalhistoria.
Om han i stället hittade på allting och lyckades övertyga polis, åklagare och domstolar om sin skuld till illdåden är han den i särklass mest framgångsrika lögnare som man hört talas om.
Thomas Quick – eller Sture Bergwall som han nu heter – dömdes för åtta mord, och hade erkänt många fler. Nu är han frikänd för alla de brott han bekänt.
Hur man än ser det är den här historien ett rättspolitiskt haveri.
Åklagare i alla målen mot Thomas Quick var Christer van der Kwast. Han har utmålats som en dumskalle som mer eller mindre medvetet drivit fram ett justitiemord.
Den bilden är nog felaktig. Den bok Christer van der Kwast nu skrivit visar att han är långtifrån dum. Tvärtom, boken är välskriven och väl argumenterad. Van der Kwast är fortfarande övertygad om Thomas Quicks skuld. Han går i boken igenom alla de åtal han drev och visar på hur den åtalade i samtliga fall givit detaljerade uppgifter som ingen annan än gärningsmannen bort känna till. Det var dessa uppgifter som fick domstolarna att fälla Quick.
Det är inte möjligt att på grundval av en läsning av van der Kwasts bok avgöra om denna bevisning håller. Kan det finnas en annan förklaring till att Quick berättade dessa detaljer än att han var gärningsmannen? I slutändan har två hovrätter och ett dussintal åklagare kommit fram till att bevisningen inte håller.
Samtliga de mord som Quick åtalades för hade begåtts långt innan förundersökningen mot honom startades. Inte i något fall hade polisen haft några spår att gå efter utan tvingats ge upp.
Ingenting var känt som gjorde troligt att det var Thomas Quick som begått morden. Allt började med att han efter att ha genomgått terapi på Säters sjukhus började bekänna det ena fasansfulla dådet efter det andra.
Själv slås jag gång på gång av hur osannolikt bra Thomas Quick minns. Alltför bra, känns det som. Efter 18 år minns han exakt var han tog av på en liten skogsväg utanför Oslo. Efter 20 år minns han att det fanns en mörk rand nertill på tröjan hos en pojke som han iakttagit under någon minut. Efter ett vansinnesutfall mot ett tältande par minns han många år efteråt precis hur knivhuggen tog. På en ihjälslagen ung man kommer han ihåg hur en centimeterstor hudflik slitits upp på huvudet. Det är några exempel på detaljer som övertygat van der Kwast och tingsrätterna, men får mig att undra.
Det går inte att komma ifrån att det måste ha känts oerhört lockande för åklagare och förhörsledare att hitta bevis för Quicks skuld. På det sättet skulle ju ett antal dittills olösta mord bli uppklarade. Att avslöja att han ljög var mindre lockande.
En stor del av boken går ut på att visa på fel som funnits både i Hannes Råstams bok om fallen och i hovrätternas och åklagarnas resonemang kring resningsansökningarna. Om något visar dessa rättelser hur otroligt snårigt bevismaterialet varit.
Christer van der Kwasts tes är att Hannes Råstams tv-program och posthuma bok givit en i grunden falsk bild av vad som förekommit i målen. Men Råstam var så otroligt framgångsrik i sin strävan att övertyga om Sture Bergwalls oskuld (sedan denne oväntat tagit tillbaka sina erkännanden efter att tidigare skrivit upprört mot dem som ifrågasatt hans skuld).
Så framgångsrik var Råstam att ingen sedan vågat ifrågasätta den bild han gav. Ingen vågade: varken hovrätter eller åklagare. Det är ingen vacker bild av våra rättsvårdande myndigheters opartiskhet som van der Kwast målar upp.
Vad är sanning? Det kommer vi nog aldrig att få veta.