Albert Bonniers förlag
Skandalerna duggar tätt kring Sverigedemokraterna. En journalist som varit framgångsrik i att hitta det som döljer sig under partiets putsade fasad är Expressens David Baas. I dagarna avslöjade han hur partiets ordförande i Stockholm, Christoffer Dulny, anonymt spridit rasistiska kommentarer. Som bekant är Dulny bara en i en lång rad av SD-företrädare som har visat sig ha stora svårigheter att leva upp till Jimmie Åkessons "nolltolerans".
Granskaren Baas ger nu en bredare bild av Sverigedemokraterna i boken "Bevara Sverige svenskt". Inriktningen är i huvudsak att försöka beskriva partiet inifrån, med hjälp av bland annat en stor mängd interna dokument.
Det är viktigt att se vad som rör sig under ytan i partiet. Av de ständigt återkommande klavertrampen, de rasistiska och hatiska kommentarerna från partiföreträdare på olika nivåer kan och bör man dra slutsatser. Det visar Baas tydligt i sin bok.
Man behöver inte gå speciellt långt tillbaka i tiden för att hitta partiets kopplingar till uttalat rasistiska och nazistiska grupperingar. När Jimmie Åkesson och hans inre krets i slutet av 1990-talet bestämde sig för att stöpa om partiet låg dess bruna historia mycket nära i tiden. Det kan man inte bortse ifrån när den numera officiella hållningen gång på gång sätts på prov av SD-aktiva. Någonting smutsigt bubblar under ytan, det råder inget tvivel om.
David Baas granskar hur partiledningen hanterar de här situationerna. Hans slutsats är att dubbla måttstockar råder. De högt uppsatta kommer ofta undan – tydligast illustrerat i järnrörsskandalen och Kent Ekeroth. På lägre, lokal nivå däremot blir priset ofta högt för den som gör bort sig.
Anmärkningsvärt nog tycks inte ens de grova felstegen påverka partiets opinionssiffror. Kanske välkomnas de till och med av de sympatisörer som anser att partiet har gått för långt i sin anpassning. En rimlig slutsats är ändå att rasistskandalerna rejält bromsar partiets väg mot målet att bli ett trettioprocentsparti.
Det finns åtskilliga intressanta infallsvinklar när SD ska studeras, och David Baas visar många av dem. Kanske för många. Ibland får texterna karaktären av väldigt lång nyhetsartikel, där en vidare fördjupning hade varit önskvärt. Den höjda blicken som visar SD:s plats i det politiska landskapet i stort saknas i hög grad. Likaså en grundligare genomgång av hur partiets värdekonservatism tar sig i uttryck i synen på familjepolitik och jämställdhet exempelvis.
Men boken är en guldgruva för den som vill studera maktkampen och över huvud taget de inre förhållandena i Sverigedemokraterna. Somligt tillför visserligen inte så mycket, i synnerhet de delar som handlar om alkoholkonsumtion i partiet förefaller tämligen överflödiga.
En viss ojämnhet till trots är David Baas bok viktig, och ju fler som läser den desto bättre. Allra bäst hade varit om den kommit ut tidigare – tyvärr hinner knappast så många läsa den nu före valet.