Hagerman ger nytt liv åt gammal tid

När E4 norrut genom Uppland skulle få en ny sträckning från Uppsala till Tierp för några år sedan öppnade sig en väldig möjlighet. Aldrig tidigare har ett så stort och arkeologiskt rikt landskap i Sverige kunnat undersökas på samma gång.

Resultatet blev en hel del upptäckter, och tack vare Maja Hagermans arbete stannade dessa inte i torra arkeologiska utredningar, utan har nu blivit tillgängliga för en bred allmänhet.

Det material Hagerman haft till sitt förfogande har alltså varit enormt. Ändå träder en sammanhållen berättelse fram, där smådetaljer och enstaka fynd får sin givna plats.

Berättelsen börjar redan när de första människorna beslutade att slå sig ner permanent i Uppland.

Då var landskapet diametralt annorlunda mot i dag. Stora delar av landskapet låg fortfarande under havsytan och Hagerman kan tydligare än någon tidigare visa hur landhöjningen måste ha påverkat människors liv och förutsättningar - på sina håll försköts strandlinjen hela 260 meter på bara tio år.

Vi får följa arkeologernas kamp mot sommarens hetta och vinterns nyckfullhet, och framför allt - och här ligger bokens verkliga styrka - vi får del av arkeologernas och i förlängningen Hagermans egen upptäckarglädje inför den historia som finns begravd alldeles under dagens jordlager.

Just den här fascinationen inför vad vi vet och vad vi tror oss veta lyckas Hagerman fånga genom att låta utgrävningen bli en naturlig del av berättelsen. Allt illustreras av fotografier av genomgående mycket hög klass, samtliga tagna av Claes Gabrielson.

Så kommer bronsålder och järnålder till Uppland. Men här serveras ingen sedvanlig historia, där forntiden bara var en rätlinjig väg mot ett mer civiliserat och utvecklat samhälle. I stället visar fynden på komplexiteten, på hur historien har gått i vågrörelser och hur svårt det är att göra fruktbara generaliseringar.

Tydligast märks det i nedgången under 500-talet, efter det vulkanutbrott som orsakade den fimbullvinter som förstörde två skördar. Efteråt tycks alltmer makt ha samlats till kvinnor och män som styrde åtminstone mindre områden. För mitt i detta, som brukar karaktäriseras som krigarnas tid, har man funnit att den som ska ha varit den största krigargraven av alla - den största av Uppsala högar - med största sannolikhet var tillägnad en kvinna.

Hagerman visar hur vi måste försöka lämna våra egna föreställningar om hur historien borde varit till att försöka se och förstå utifrån vad fynden har att berätta. Och genom att göra det har hon skrivit en ny historia om en mycket gammal tid.

För några år sedan gjorde arkeologerna en rad upptäckter under en blivande motorväg i Uppland. Nu har Maja Hagerman skrivit en sammanhållen och levande berättelse om en försvunnen värld utifrån utgrävningarna.

ERIK PETERSSON