Anja Praesto började:
– Jag har inte läste de tidigare böckerna, så mina bilder kommer från filmerna. Det är en spännande bok, efter en viss startsträcka, men jag är inte jättefascinerad. Mest intressant är det att följa den autistiske pojken August. Jag tycker också om att han och Lisbeth hittar en kommunikationsnivå, det känns bra.
– Jag är imponerad av alla David Lagercrantz kunskaper om hackerindustrin, var tvungen att googla och jo, det stämmer. Så den här boken öppnade nya kunskaper för mig.
Sie von Gegerfelt Kronberg (har läst två av Stieg Larssons Millennium-blcker):
– Jag har pliktläst, erkände hon direkt, jag är inte särksilt förtjust i genren. Och jag tycker att David Lagercrantz skulle ha gjort något eget, han har ju skrivit bra böcker innan. Det här känns kommersiellt. Det är tragiskt.
– Men det finns saker i boken, la hon till, Lagercrantz plockar fram de här savantdragen och Lisbeth drivs inte bara av hämnd. Han ger henne lite ömhet, genom barnet August som hon skyddar och ömmar för.
Carina Brehmer (har läst alla tre böckerna och sett filmerna):
– Som roman funkar det här, men jag håller med. Jag kommer inte ifrån att det är en produkt med kommersiell agenda. Inte världslittertur. Här handlar det verkligen om att ge läsaren vad läsaren vill ha.
– Men jag är inte besviken på boken som sådan, den är kittlande och underhållande, men inte mer. Så kommer jag att läsa nästa bok? Ja, det finns risk, ha ha!
Jakob Carlander var total Millennium-novis:
– Efter halva boken måste jag erkänna jag tänkte, neej, ska jag orka det här? Men sen händet det nåt efter drygt 100 sidor... det här autistiska draget hos både Lisbeth och pojken August, det tyckte jag om, jag är jättecharmad av det.
– Lisbeth Salander är ju en superhjälte. Bland superhjältar tycker jag att hon ligger närmast Fantomen, som har det här behovet att dra sig tillbaka i sin grotta, som håller sig lite i skymundan, och som har ett hjärta av guld och en näve av stål. Och så kommer tvillingen Camilla... man ser striden mellan ont och gott närma sig, jag tror att den fördjupas i nästa bok och i den sista kommer uppgörelsen, som apokalypsen i Uppenbarelseboken.
– Men jag tycker det hade varit mer spännande att lägga ut uppdraget på olika författare, hade gärna sett Kristina Olsson som en av dem.
Tomas Carlsson (har läst alla M-böcker och sett alla filmer):
– Jag läste Millennium 4 direkt när den kom ut, kunde inte låta bli, sen läste jag om "Män som hatar kvinnor" och så den här igen. Jag tycker att Lagercrantz är väldigt duktig, han skriver verkligen bra och har samma flöde och rytm som Stieg Larsson. Och visst, det är kommersiell litteratur, men det stör mig inte egentligen. Däremot tycker jag inte att Lagercrantz utvecklar figurerna så mycket, Lisbeth Salander är ju en udda figur i litteraturen och var egentligen som mest fascinerande när hon först klev in i första boken. Förresten tror jag inte att det blir två böcker till, utan tio. Jag ser en serie som fortsätter. Det här säljer för bra för att ta slut.
– Men om man ser till själva boken, nog har han löst uppgiften? frågade Jakob avslutningsvis.
– Ja, verkligen, tyckte gruppens "Millennium-expert" Tomas och fick medhåll från alla runt bordet.
Sie, som var mest kritisk, sa:
– Ja, och det är viktigt att han gör det comme il faut att prata om autism och att han riktar lampan på att det finns styrkor hos alla människor.