Vilka var våra förfäder? Var kom de ifrån? Vilket språk talade de? Hur såg de ut?
– DNA-tekniken besvarar frågor som arkeologer har grälat om i hundra år. Förut har man mest haft benknotor och krukskärvor och pilspetsar att utgå ifrån. Nu får man svar, säger Karin Bojs.
Hon lämnade jobbet som vetenskapsredaktör på Dagens Nyheter för att skriva en bok om den utveckling hon följt i nästan två decennier. Hon hade sett hur DNA-tekniken revolutionerade biologi, medicin och kriminalteknologi. När människans arvsanlag kartlades i detalj, och dessutom kunde jämföras med fossilt DNA från istidens människor och deras grannar, började forntiden få liv.
– Det låter väl flummigt, men boken krävde att bli skriven, säger Karin Bojs.
Hon lät DNA-testa sig själv, och hittade släktskap som berättar hela historien om Europa, från de första jägarna till vikingarna.
Hennes bok, som heter ”Min europeiska familj – de senaste 54 000 åren”, fick god kritik när den kom ut i augusti, bland annat av Correns Jacob Carlander som kallade den för ”en hisnande resa”.
Karin Bojs har skrivit en riktig pageturner, lika svår att lägga ifrån sig som en välskräddad thriller. Hon utgår hela tiden från de senaste forskningsrönen, men tynger inte texten med vetenskapliga metoder utan går pang på de häpnadsväckande resultaten.
– Jag vill att man ska få en känslomässig förståelse, jag vill inte bara hälla fakta över huvudet på folk. Och jag har studerat hur deckarförfattare jobbar för att behålla läsarens intresse, säger Karin Bojs.
Hennes berättelse tar alltså avstamp för 54 000 år sedan, när de första anatomiskt moderna människorna sökte sig ut ur Afrika. I Mellanöstern stötte människorna ihop med neandertalarna, som redan bott i Europa i ett par hundratusen år, och de fick barn med varandra. Karin Bojs kallar dem för trollungar i sin bok. Dessa barn överlevde, och spred sina anlag vidare.
Detta vet vi, för alla nu levande människor utanför Afrika bär på ett par procent neandertal-DNA. Det avslöjades 2010 av den svenske forskaren Svante Pääbo vid Max Planck-institutet i Leipzig, som jämfört DNA från neandertalare med prover från människor runt om i världen.
Med hjälp av DNA, arkeologi och språkforskning har kartan över Europas historia ritats om. Och spåren av tre tydliga invandringsvågor blir tydliga.
Först kom jägarna. I takt med att inlandsisen drog sig tillbaka spred de sig längre och längre norrut.
För 10 000 år sedan började man bruka jorden i dagens Syrien och Turkiet. Jordbrukarna spred sig efter hand till hela Europa. Troligen finns en rest av deras språk kvar än i dag: baskiska, vilket antyds i boken och bekräftades helt nyligen.
– Jag hade förhandsinformation om en studie som inte var publicerad när jag skrev. Men i dag finns två publicerade studier som pekar i samma riktning, säger Karin Bojs.
Den tredje vågen var indoeuropéerna: herdar från stäpperna i öster. Uråldriga gemensamma ordstammar som finns kvar i dagens indoeuropeiska språk, från Indien till Island, avslöjar att de hade oxar och hjul, plöjde med årder och vävde ull.
Ju fler gamla skelett som DNA-testas, desto tydligare blir kartan. När några kranier från stenåldern hittades i Kanaljorden i Motala får några år sedan fick forskarna sju nya individer att analysera.
– Fynden i Motala är fantastiska! De har verkligen varit viktiga pusselbitar, säger Karin Bojs.
Kranierna kom från jägare som tillhörde den första vågen av svenskar, och avslöjar bland annat hur den tidens östgötar såg ut.
– De hade troligtvis blå ögon och några av dem hade mörk hy. Det kan man säga med hyfsad säkerhet, för de hade genetiska varianter som i dag bara finns i Afrika, förklarar Karin Bojs.
Hennes bok kryllar av spännande fakta. Som att alla världens tama hästar kan härstamma från en enda hingst. Eller att den internationella handeln blomstrade under bronsåldern. Eller att det finns spår som kan komma från en indiankvinna i islänningarnas DNA. Och lite sorgset konstaterar hon att en av hennes egna anmödrar troligen hämtades från Skottland av vikingar.
Nu när boken funnits ute ett tag möter Karin Bojs sina läsare, i Katrineholm och Växjö, på Bokmässan i Göteborg och snart även i Linköping.
– Det är väldigt, väldigt roligt. Den här resan kan alla göra om, med DNA-test och genom att ta del av forskningen. Min egen släkthistoria är bara ett exempel, säger hon och påpekar att hon ger många praktiska tips i slutet av boken.
– Jag vill verkligen att folk ska kunna uppleva den här resan som jag har gjort.