Ellerströms
Kristian Lundbergs nya bok inleds med några citat. Ett av dem är av Ivar Lo-Johansson och handlar om skrivande och författarens roll. Det står: ”Huvudsaken är att han skriver, och skriver han bra är det kanske bäst av allt. Resultatet är också här huvudsaken.”
Lundbergs bok är svår att genrebestämma. Det är en bok om skrivande och läsande, i vissa delar är den i sig skönlitterär. I Ivar Lo-citatets anda återkommer Kristian Lundberg till vikten av att skriva för den som vill vara författare. Tanken kan tyckas självklar, men en poäng är att han delvis för fram den i polemik mot föreställningen att litteratur växer fram i författarskolor och liknande. Han exemplifierar med en vän som i stället för att ha sett kreativiteten växa blev tillintetgjord som författare i ett dylikt sammanhang.
Därav Lundbergs återkommande uppmaning: läs och skriv, gå till dig själv.
Är detta ett gott råd? Säkert i någon mening. Samtidigt kan jag mycket väl tänka mig att just författarutbildningar har mycket att erbjuda den som vill skapa ett litterärt verk. Någon motsättning behöver inte finnas.
Det finns en grundläggande svårighet med Lundbergs bok. Jag vet inte riktigt till vem den riktar sig, eller varför jag ska läsa den. I långa stycken känns den sluten och inåtvänd. Den beskriver Lundbergs skapandeprocess, cirklar kring frågorna, återkommer, upprepar, prövar tankar. Men texten står ofta stilla.
I den skrivande verksamheten är resultatet huvudsaken, påstår Ivar Lo i citatet ovan, och det låter sant. Tanken gör dock att Lundbergs bok står på vingliga ben redan från början – för varför ska så mycket text ägnas åt att beskriva processen som föregår just resultatet?
Frustrerande nog hittar jag inte svaret på den frågan.