Övers: Urban Andersson
Weylers förlag
Hur är det att leva med en djupt deprimerad människa, någon som bär ett slukhål inom sig som när som helst kan öppnas mot avgrunden?
Om detta handlar norska Merethe Lindströms nya, mycket personliga roman "Ur vinterarkivet". Här berättar hon öppet om livet med och den stora kärleken till sin man Mats, som så småningom får diagnosen bipolär sjukdom. Mats är ofta så deprimerad att han inte vill fortsätta leva; så blir det Merethe, också hon med svåra upplevelser i lasten, som varje dag måste upprätthålla livet. Romanens ram är enkel: han och hon i ett hus på landet, missbruk, barndomstrauman, en vinter i svartvit färgskala, två hundar, som får betydligt större utrymme i berättelsen än de tre barnen som förblir skuggfigurer. Här finns ett "jag" som berättar och iakttar, och ett "du" som tilltalas och observeras in i minsta detalj.
Att skriva en roman i den formen är inte alldeles lätt – den självklara risken är att läsaren upplever sig själv som exkluderad ur en intim sfär. Så känner jag inte alls under läsningen av den här boken. Däremot att författaren inte alltid riktigt klarar av den delikata balansgången mellan det personliga och det privata. Av och till blir berättelsen lite för inåtvänd, lite svårtolkad och, trots all sin språkliga lätthet, tung. Det senare ligger förstås även i stoffets natur.
Merethes och Mats ofta kaosartade liv utspelar sig mot en fond av avskalad, vintrig, mycket fint skildrad natur. Här är morgondimmans flykt över åkrarna, ett fågelsträck, det stilla, gradvisa förfallet hos ett gammalt hus; så vackert, så obönhörligt, som livet självt.
Romanen är en stark skildring av sjukdomen depression, och av hur kärleken tvingas att stångas mot ensamheten. "Det finns en sinnessjukdom i ensamheten", skriver Merethe Lindström, och: "Ditt ansikte, grått och slutet, instängt i ett annat, mindre rum". Avgränsningarna finns alltid där. Bråddjup mellan dem som älskar varandra, att försöka överbrygga igen och igen.
Också författarens egen historia träder fram i den här berättelsen. Den är modig och välformulerad. Men den kräver sin läsares fulla uppmärksamhet.