Övers: Helena Riedelberg
Brombergs
"FN varnar för att världen står inför en vattenkris om inte drastiska förändringar sker", läser jag i en tidningsnotis. I engelska Catherine Chanters debutroman "Källan" är krisen redan ett faktum, åtminstone i England; det har inte regnat på tre år. Utom på ett ställe: den lilla gården Källan nära walesiska gränsen.
På Källan bor Ruth och Mark, som flyttat dit från London för att söka en nystart på sitt knakande äktenskap, men också för att fly det skvaller som pekat ut Mark som pedofil, trots att han friats i rättegång. Så blir det nu inte.
Det är inte populärt i grannskapet att en enda gård får det livgivande regnet, medan alla andra försmäktar i torkan. Inte naturligt heller. Är det vattenstöld Ruth och Mark på något sätt gör sig skyldiga till, eller till och med magi? Paret blir alltmera isolerade, alltmera fångar i sitt eget paradis; en glidande process som gestaltas skickligt och trovärdigt. Ständigt finns också oron för dottern Angie och barnbarnet Lucien. Angie, tidigare missbrukare, kommer och går, spelar ett maktspel med föräldrarna och utnyttjar deras oförmåga att säga ifrån; då kanske de aldrig får se henne, eller Lucien, igen.
Äktenskapet blir inte bättre av de tilltagande yttre påfrestningarna. När så en grupp självutnämnda nunnor som kallar sig Jerikorosens systerskap, ledda av den karismatiska syster Amelia, slår sig ner på ägorna och med emfas förkunnar att Ruth är Rosens utvalda, en helig kvinna, faller hon till föga. Hon är utmattad av ständiga gräl och omgivningens fientlighet, framför allt är hon skriande ensam. Här är Chanters gestaltning återigen lysande och klargör det egentligen självklara: människor i kris och isolering är som öppna sår, som bördig jord för vem som helst med lite vänlighet, utstrålning och ett hoppingivande budskap att så sina frön i.
Men detta är bara ett av berättelsens två tidsplan, som tvinnas i varandra. I det andra, några år senare, är Ruth ensam tillbaka på Källan, nyss släppt ur häktet och försedd med fotboja, efter att ha anklagats för Luciens död. Hon är förtvivlad, bitvis förvirrad och framför allt upptagen med en enda fråga: vem mördade hennes älskade barnbarn? Kan det rent av ha varit hon själv, under inflytande av den mansfientliga syster Amelia?
"Källan" är en av inte så många romaner jag läst där jag då och då måste ta ofrivilliga pauser i läsningen, för att ta in berättelsens hela kraft och skönhet. Den är en debutroman som knockar mig, med sina många bottnar, sin suggestiva, ödesmättade atmosfär och sina överraskningar. Också med sitt svindlande vackra, sinnliga språk; Catherine Chanter må vara romandebutant, men hon är också prisad poet och novellförfattare. Det märks. Som ett prov på hennes egensinniga bildspråk vill jag citera en mening: "Knepet" – för att uthärda – "är att ligga likt en matta på golvet och låta tiden torka fötterna på ens ansikte."
Förlaget kallar boken en spänningsroman med dystopiska förtecken. Men den är mer än så. Den är också en historia med drag av både sci-fi och djup realism. Den är en mystisk skildring och ett inlägg i klimatdebatten, ett skarpögt blottläggande av religiösa charlataners profitering på sökande människors törst efter mening med tillvaron och ett utforskande av de vaga gränserna mellan tro, fanatism och psykos. Den är en njutning och en gastkramning att läsa. Så – läs den väldigt gärna.