Dräpande roligt om döden

Övers: Margareta Järnebrand

Forum

Det händer i lyckliga ögonblick att en bok går rakt till ens hjärta; det hände när jag läste norska Anne B Ragdes nya roman "Jag har ett täcke i tusen färger". Boken är på en gång en skickligt gestaltad familjekrönika och ett mammaporträtt präglat av känslor lika starka som motstridiga (vem känner inte igen det?). Men mest av allt en smärtsam, oroande och, faktiskt, rolig berättelse om åldrandet och döden i en tid då nedskärningarna inom vården tagit stora tuggor av människors värdighet vid livets slut. I Norge. Och i Sverige.

Romanen handlar alltså om Ragdes egen mor, Birte, som dog i cancer 2012. Med utgångspunkt i de sista månadernas många timmar vid moderns sjuksäng vecklar Ragde upp Birtes liv, och sitt eget, alltifrån 60- och 70-talet i Trondheim då Birte jobbade kvällsskift på plastpåsefabriken för att ensam försörja två döttrar, till slutet på ett underbemannat vårdhem i Oslo.

Bilden som träder fram är den av en stark och egensinnig kvinna som älskar litteratur och har en stor längtan ut i världen. Hon bär på ett hat till sin egen mor som hon kallar "häxan", ett hat grundat i kärlekslöshet som i sin tur gör det svårt för Birte att visa ömhet för sina egna barn. Sin kärlek visade hon i stället genom huslighet och genom att av enkla råvaror svänga ihop överdådiga måltider åt familjen. Men för dottern Anne var den kärleken inte synlig. På barns vis tog hon omsorgerna bara som något givet.

Samtalen under Birtes sjukdom väcker minnen hos dem båda. Det blir en chans att nu till sist säga det som borde ha sagts för länge sedan, att förklara och förstå – innan det är för sent. På det sättet, tänker jag, måste trots allt sjukdomstiden på något sätt ha varit ett slags gåva.

Den här ytterst älskansvärda, skarpa och rörande berättelsen är full av fantastiska tidsbilder och dräpande kvicka replikväxlingar. Som läsare kommer man både Anne och Birte mycket nära. Och hela tiden är kärleken granne med vreden, vibrerar dödsångesten tätt under sakligheten.

Sårbarheten vid livets slut är gränslös. Och ibland vet man inte vad man har haft förrän man har förlorat det. Eller som Anne B Ragde skriver: "En liten krokig gumma som varit min mamma. Väggen som jag inte visste hade funnits där förrän jag skulle luta mig mot den och den var borta för alltid."