Övers: Ervin Rosenberg
Weyler förlag
Få gånger har väl Nobelpriset i litteratur gjort så stor nytta som då den judisk-ungerske författaren Imre Kertész fick priset år 2002. Det lyfte upp hans märkliga författarskap till en större läsekrets och kanske bröt också priset den ensamhet som funnits kring denne egensinnige författare alltsedan han som 14-åring fördes till Auschwitz. ”Den sista tillflykten” är en slags summering av detta författarliv med en obehagligt uppriktig fråga vad det var bra för. Hur priset i Stockholm skänkte både glädje och tomhet.
För Imre Kertész fortsätter Auschwitz att vara en tolkningsnyckel, inte bara i historien, utan även för dagens samhälle och vår egen framtid. ”Däri ligger Auschwitz stora betydelse. Allt som har hänt påverkar allt som ännu kan hända”, skriver Kertész uppgivet. Det finns en depressiv ton och en avsmak för livet genom hela romanen; ”Mitt liv liknar en egendomlig dröm som inte roar mig det minsta och är allt svårare att genomskåda”.
Den sista tillflykten i detta karga liv är trots allt skapandet. Tävlan med döden om att skriva den sista boken, tänka ytterligare en tanke, vara ännu en dag med den älskade. I så måtto bjuder Kertész motstånd. Han avskyr den fascism som växer fram i sitt hemland Ungern, men finner en stillsam kärlek till Berlin som skapar både distans och närhet till övriga världen. Romanen är fragmentarisk som en dagbok. Två delar utgörs av anteckningar från enskilda dagar bland annat de i Stockholm då han tar emot priset. Två andra delar är ett utkast, en ansats, till en roman med klara kopplingar till Kertész egna reflektioner om livet och existens möjlighet och omöjlighet.
Det finns en djup ensamhet och hemlöshet som omgärdar Imre Kertész. Han är den uthärdande juden, som ser Israel som en garant för den judiska överlevnaden, men som själv väljer att leva i sin egen diaspora; ”Jude är inte en entydig kategori för andra än antisemiterna”. Föraktfullt liknar han Europas judar som kritiserar staten Israel för koncentrationslägrens överlöpare; kapus. Det är att gå långt och Kertész negativism sträcker sig längre än så. Hans kritik riktar sig även mot islams ökade närvaro i Europa. Jag kan kanske förstå att Imre Kertész skriver detta som överlevare av Förintelsen och med ekot av de nya antisemitiska tonerna i Europa. Men redan innan boken hunnit ut till bokhandlarna har obskyra hemsidor på nätet, som borde fylla Kertész själv med avsky, slagit mynt av hans hårda ord. Det gör romanen problematisk. En olycksbådande stämma ljuder kring varje blad. Det är inte bara ett författarliv som går mot sitt slut. Här möter läsaren en man som ser tecken på ett naivt Europas undergång och ett nytt Auschwitz för judarna. Är Imre Kertész paranoid eller insiktsfull? Hos författaren finns det en lättnad att själv slippa konfronteras med svaret genom den egna sjukdomen och nalkande döden. ”Den sista tillflykten” är en stor författares privata testamente med många öppna frågor. Den 11 oktober kommer flera kända författare att läsa texter ur romanen på Dramaten i Stockholm.