Övers: Kajsa Öberg Lindsten
Ersatz förlag
Svetlana Aleksijevitj skrev boken ”De sista vittnena" redan på 70-talet. Den återger rösterna från hundra som överlevt det de upplevde som barn när tyskarna invaderade Sovjetunionen 1941. Först nu finns detta reportage på svenska. Det är naturligtvis en skandal.
Boken är både ett ovärderligt historiskt dokument och stor litteratur. De minnen som de intervjuade plockar fram från sin barndom är hjärtskärande. De tyska truppernas barbariska framfart är bortom all begriplighet. Föräldrar torterades och mördades framför sina barn och deras hus och åkrar brändes ner. Svälten var stundtals total. Barn användes som blodgivare åt sårade tyska soldater och dog ofta av blodförlusten.
Svetlana Aleksijevitj har i den här boken liksom i sina andra intervjuböcker lyckats förvandla de stapplande berättelser hon tagit emot till en lysande prosa. Här handlar det oftast bara om skildringar på någon eller ett par sidor. Men just koncentrationen gör att de borrar sig in i läsaren. Hur kunde de som haft sådana upplevelser som barn någonsin leva ett normalt liv?
Med boken ”Tiden Second Hand” gav oss Svetlana Aleksijevitj en oförglömlig bild av hur ryssarna trots det fruktansvärda förtrycket ser tillbaka på sovjettiden som en i huvudsak lycklig tid – även de som själva hamnat i gulags läger verkar längta tillbaka.”Kriget har inget kvinnligt ansikte” är intervjuer med kvinnor om deras upplevelser under andra världskriget. Tillsammans utgör böckerna i sviten "Utopins röster" ett mäktigt livsverk.
Det är först de senaste åren som dessa märkliga böcker kommit på svenska. Förtjänsten tillkommer det lilla förlaget Ersatz och översättaren Kajsa Öberg Lindsten som lyckats överföra författarens språk till en klart skimrande svenska.
Det är inte orimligt att tänka sig att Svetlana Aleksijevitj belönas med Nobelpriset. Skam då över de stora förlag som lät hennes böcker ligga oöversatta i årtionden.