Piratförlaget
Det är år 1808, en tid av omvälvning och oro i Sverige, när Anna Laestadius Larssons nya roman "Räfvhonan" tar sin början. Boken är den tredje och avslutande delen i den historiska trilogin om livet för fattiga och rika i Stockholm under decennierna kring 1800 som inleddes med "Barnbruden" (2013) och "Pottungen" (2014).
Den korta drömmen om Sverige som en stormakt har krossats. Resterna av den stolta skärgårdsflottan som sändes ut för att möta ryssarna har besegrad linkat in i hamn, full av sjuka, lemlästade och döda soldater. Klyftorna mellan samhällets arma och besuttna är avgrundsdjupa. Men nu har folket, eldade av franska revolutionen, börjat få nog av orättvisorna. Armen hotar att resa sig och kungen, Gustav IV Adolf, har avsatts och placerats i husarrest med hela sin familj.
Särskilt hatade symboler för överklassen blir de grevliga syskonen Axel von Fersen och Sophie Piper. Också Charlotta, Sophies hjärtevän, barnbruden som nu kommit upp i medelåldern och blivit drottning, blir föremål för folkets vrede. I Laestadius Larssons roman har mycket av detta folkliga hat sitt ursprung i en noga planerad kampanj som leds från krogen "Glada tackan" – ägd av Johanna, hon som en gång var tjänsteflicka hos Charlotta.
Den bördsstolta Sophie, den impulsiva Charlotta och den resoluta Johanna som av egen kraft skapat sig en tillvaro långt ifrån det bottenskikt i samhället hon en gång kom ifrån; kring dessa tre kvinnor rör sig berättelsen. De lever alla i männens värld, men kämpar var och en på sitt sätt för rätten att råda över sig själva, och tänka och älska fritt.
Författaren har av allt att döma gjort en grundlig research, och resultatet när hon blandar historiska fakta och autentisk dramatik med ett snärtigt berättande och en god dos konstnärlig frihet, blir en lika medryckande som lärorik resa genom det tidiga 1800-talets Sverige med alla dess sociala och politiska spänningar.
Låt vara att tavlans färger här och var är ganska grälla och penseldragen yviga; den ger ändå en fängslande inblick i hur tillvaron kunde te sig för både vanliga och mindre vanliga människor för några få generationer sedan. Tidsbilder och atmosfär sitter perfekt, gestalterna är enkla, men levande. Synd, tänker jag när jag läst färdigt, att det här var trilogins sista del.
Men man ska ju sluta när det är som bäst, sägs det. Och förhoppningsvis lär Anna Laestadius Larsson återkomma till den svenska historien i kommande böcker.