Övers: Nils Håkansson
2244 förlag
Från början är Joltysjevs en ganska vanlig rysk medelklassfamilj. Valentina arbetar på bibliotek och Nikolaj är vaktchef vid polisens tillnyktringsenhet; en syssla som han egentligen anser vara under hans värdighet. Sin tilltagande frustration tar han ut på fyllona som hunsas och länsas på pengar. Men så en gång går han för långt.
Nikolaj blir avskedad, åtalad och dömd, och värst av allt: familjen måste lämna tjänstebostaden de bott i under många år. I brist på andra alternativ flyttar familjen till den lilla förfallna by i Sibirien där Valentina växte upp. Där, hos gamla moster Tatiana, tränger de in sig och sitt bohag. Med följer den vuxne sonen Artiom, motvillig men ändå helt oförmögen att stå på egna ben; loj, ointresserad och arbetslös.
I byn låter inte välkomstkommitten vänta på sig. Först dyker grannen Jurka upp med en flaska hembränd sprit, därefter kommer det trevliga paret Charon, som visar sig både ha en motorsåg att sälja och kunna ordna virke till huset som Nikolaj tänker bygga. Mot ett litet förskott på betalningen, bara!
Men leveranserna låter vänta på sig. Huset förblir en brädhög och en falnande dröm.
Fabrikerna har lagt ned. Ingen lyckas få jobb. Artiom gör byns slampa med barn och måste gifta sig, men också sedan sonen fötts förblir han själv ett truligt barn, oförmögen att ta ansvar, en ständig besvikelse för sina föräldrar. Taket läcker, staketet behöver lagas. Men det blir just inget gjort för Nikolaj, som dock helst skyller sina tillkortakommanden på andra. Snart har familjen Joltysjev hamnat i en nedåtgående spiral av pengabrist, alkohol och apati.
Det är inte lätt att hitta några ljuspunkter i den här nattsvarta berättelsen om en familjs väg mot undergång. Desto klarare lyser romanen som litterärt verk. Den är en urstark vardagsskildring av ett Ryssland mycket långt borta från de nyrika storstäderna. En värld där Sovjettiden dröjer kvar, grå, likgiltig och hopplöst byråkratisk, en våldsam värld där kriminalitet och missbruk härskar och där människor drar sig fram genom bär- och svampplockning, lite odlingar, några höns och kanske en ko. Med intensiv närvaro gestaltar Roman Sentjin själva armodet och tristessen, den totala bristen på framtidstro som sakta smyger sig på och förlamar Nikolaj Joltysjev.
Jag fängslas av den här berättelsen, inte bara som eländesskildring, utan mera av de frågor den ställer om samhället och människan, om ansvar. Om de val var och en av oss har – eller kanske inte har.
En skickligt skriven skildring av människor som ger upp; en studie i apati.