Natur & Kultur
”Vi hade inte insett att det som allmänheten avskyr hos homosexualiteten inte är själva företeelsen, utan att behöva tänka på den. Om den obemärkt kunde smygas in bland oss, eller bli laglig över en natt genom ett finstilt dekret, skulle det inte höras många protester.” Så skriver E M Forster i efterordet till sin roman "Maurice". När jag läser Kristofer Folkhammars andra roman "Magisterlekarna" tänker jag mycket på Forsters verk, och hur "Magisterlekarna" på sätt och vis är en svensk, modern "Maurice".
Forsters verk publicerades 1971, postumt efter hans död men skrevs redan 1913. Så radikalt var det att skriva om homosexualitet (om det inte var samma sak som tragik och död) att han inte kunde ge ut den medan han levde. Jag hoppas på att "Magisterlekarna" blir en klassiker på samma sätt som "Maurice" – för även om det är lite för mycket form ibland är den formidabel.
Egentligen är det bara tre saker verken har gemensamt; skolor, England och en positiv bild av homosexualiteten. Folkhammars värld är en plats där det samkönade begäret är naturligt, upplyft, vanligt, norm. Romanen har undertiteln sodomitisk melodram, vilket är en i sanning korrekt term. Det är mycket av både sodomitiska riter, överdrivna gester och till med sång i form av det sångartåg på den skola i England som texten kretsar kring.
"Magisterlekarna" handlar om magistern och hans dominanslekar med en elev på skolan. Men även om de fyra vännerna Tim, Paul, Noak och Fred och deras traditioner, maktspel och svek. Men egentligen är inte själva historien det intressanta utan Folkhammar mästerliga språknivå och framförallt hur han förhåller sig till det samkönade begäret. Hos Folkhammar är det samkönade begäret ingen synd, den yngre generationen ser det som vilket begär som helst. Synden är i stället av annan karaktär: avundsjuka, klassförhållanden, begär för fel person. Framför allt är romanfiguerna subjekt som får ha sex på ett icke förblommerat sätt – det är köttigt och kroppsligt men skrivet med språklig finess. Och kanske går Folkhammar bort sig lite i språket, i början framstår persongalleriet som hos Dostojevskij – du behöver en relationskarta för att förstå vem som är vem. Fred och Noak blir till anonyma figurer som är svåra att skilja åt, namn slängs ut hit och dit utan att kopplas till en tydlig person. Det är synd, men antagligen en del av estetiken. Det är inte vad som berättas som är det viktiga här, utan hur det görs. Folkhammar gör det som Forster ville uppnå, skapar en miljö där homosexualiteten är naturlig, en beundransvärd ambition som förs i mål galant, om än med de yviga gester och det dramatiska slut som anstår ett melodram.