Atlantis
”Kan du inte säga något snällt i stället”. De orden som huvudpersonen Peter Magnelius ständigt fick höra under sin uppväxt har givit titeln på Per Landins nya bok.
Edward Hoppers ”Rooms by the Sea” är en omslagsbild som korresponderar sällsynt väl med innehållet. Landins text lämnar lika mycket tom- och känslorum för läsaren att fylla i som denna målning.
Det förutsätter dock att skildringen förmår engagera. På mig gör den länge ett icke-berörande intryck av död konstruktion. Först vid en andra läsning blir bokens kvaliteter tydliga.
Först och främst formen: stram och konsekvent, adekvat till huvudpersonen. Och så den kusligt säkra psykologin, hur in i minsta detalj insiktsfullt skriven denna roman är.
Peter är i femtioårsåldern, nykter alkoholist, skild sedan länge, har en vuxen dotter. Han har nyss lämnat sin anställning som dramatiker på en teater men är ekonomiskt oberoende. Tillsammans med sin syster har han ärvt familjens sommarhus på Bjärehalvön – en plats vigd åt det förflutna och åt nuets ensamhet.
En andra huvudpersons skugga är ständigt närvarande: den psykiskt och fysiskt närgångna mamman som aldrig släppt makten över den älskade sonen.
Peter är ett närmast extremt exempel på manlig känslodöd. Rättare sagt: han är proppfull av undertryckta känslor som han, trots alla slags terapier, aldrig går till botten med. I stället sipprar de ut i form av panikångest och mardrömmar, destruktiva impulser och en inre vrede som han upplever som farlig.
Egentligen hatar Peter den brackiga borgerlighet som omger honom och som han själv inte kan svära sig fri från. Ofrånkomligen övertog han ju mammans värderingar. Av henne lärde han sig att hålla stilen och masken, så korrekt och socialt trevlig. Och att alltid förpassa obehagliga händelser till det omedvetna.
Så danas en livrädd och livsrädd människa som inte släpper någon annan nära.
Allt detta oförlösta vilar över romanens 150 sidor. Dunkla minnen antyds, ursprungsproblemet tål inte klartext.
I någon mening skriver en författare naturligtvis om sig själv, även om hen inte ska identifieras med en romans huvudperson. Kanske, får jag för mig, finns vissa likheter mellan Peter och Per.
På stranden kryper romanens Peter in under sin pappas gamla morgonrock, precis som han brukade när han var liten och låg så nära pappan att han hörde puls och andhämtning.
I det självbiografiska kapitlet ”Ölands olycksaligheter” ur essäsamlingen ”Slottet som försvann” skriver Per Landin om sin pappa. Där återfinns den här meningen som blir en brygga över till den nya romanen:
”Bilden av mig själv under pappas morgonrock, den nästan glömda kärnan.”