Atlas
Vad gäller aktualitet och samtidsrelevans finns inget att anmärka på i journalisten Duraid Al-Khamisis debutbok.
Den börjar med en dramatisk skildring av hur han efter en flykt längs krokiga vägar når Gotlands kust 1994. Familjen, som hör till den religiösa minoritetsgruppen mandéer, har lämnat det hårda förtrycket i Saddam Husseins Irak.
Romanens undertitel ”Ett familjeporträtt” håller öppet för varierande genrebestämningar. Till en början ger den känslan av roman, med ett målande, bildrikt språk, som bland annat beskriver Bagdads affärsliv – fadern var framstående guldsmed. Beskrivningar som blir en välgörande kontrast mot mycket av de mediebilder som annars når ut från det våldsamma Irak.
Snart övergår boken dock i en ganska saklig beskrivning av det liv som möter familjen i Sverige. Det är en förändring i stil som inte är oproblematisk. Vad läser man egentligen? En roman eller ett slags personligt reportage? Det sistnämnda är nog vad som gäller. Men jag tror boken hade vunnit på att författaren tydligare hade bestämt sig för ett av alternativen. När romanspåret väl är planterat förväntar man sig mer av gestaltning. Inte minst dialogerna känns snart märkligt stela.
Centralt i berättelsen är livet i förorten. Här finns flera intressanta teman.
Dels ett mer personligt, som beskriver en frustration och svårighet att hitta en plats. Al-Khamisis uppväxt är stökig tills han bestämmer sig för att satsa på journalistiken. En viss släktskap med den danske poeten Yahya Hassan kan man med lite god vilja läsa in. Språket blir en väg bort.
Dels ett mer allmänt tema där kravallerna i Husby år 2013 är ett bärande inslag. Inte minst detta senare kunde med fördel ha utvecklats mer. Författaren är väl insatt i händelserna som bär på många intressanta frågeställningar – om mediernas och förortsrörelsen Megafonens roll till exempel.