Fri Tanke Förlag
Jag har sällan blivit så trött under läsningen av en bok som när jag tagit mig igenom Göran Lambertz "Quickologi". I boken fullkomligt vräker han ur sig påståenden om vad som sägs vara oomkullrunkeliga sanningar samtidigt som han utslungar vilda förbannelser över de ”bedragare” som framfört motsatta åsikter.
Som läsare tvingas man ta ställning. Det är inte så lätt.
Sture Bergwall (Thomas Quick) är (var) uppenbarligen ingen trevlig människa. Redan i nedre tonåren gjorde han sig skyldig till sexuella övergrepp mot andra pojkar. Senare blev det värre och på 70-talet högg han nästan ihjäl en man. 1989 genomförde han ett grovt rån där han höll en bankkamrers fru och barn som gisslan medan en yngre medhjälpare tvingade bankmannen att hämta ut 250 000 kronor från banken.
Men i samband med alla dessa brott blev han snabbt identifierad och åtalad. Han dömdes till rättspsykiatrisk tvångsvård.
Är det troligt att den man som så lätt kunde lagföras för ett antal brott samtidigt var så förslagen att han kunnat begå kanske 30 mord utan att polisen i något enda fall fick minsta susning om vem som kunde ha varit förövaren?
På Säters sjukhus började Thomas Quicks häpnadsväckande kedja av bekännelser. Men ett av de mord han erkände skulle han begått under en permission 1993. Trots att det mordet låg så nära i tiden blev Quicks bekännelse aldrig närmare utredd i motsats till ett antal mord som begåtts 20 år tidigare eller till och med ännu tidigare.
Det första mord som Thomas Quick tog på sig ska han ha förövat i samband med sin konfirmation. Han var då 14 år. En bekant ska mellan konfirmationsförhöret på lördagen och konfirmationsgudstjänsten på söndagen ha kört honom från Falun till Växjö, en resa på ungefär 18 timmar. I Växjö ska bekantingen ha väntat medan Quick sökt kontakt med en pojke som han hittat rent slumpmässigt. Med denne ska han ha utfört sexuella handlingar varefter han mördade honom och gömde liket. Bekantingen ska därefter ha kört honom hem igen där han pigg och nyter och i bästa konfirmationskostymen infunnit sig till högmässan i kyrkan.
Inte så troligt tycker jag. Men Göran Lambertz tror bergfast på Thomas Quicks skuld till detta mord som preskriberats när han började bekänna och därför aldrig närmare utretts utifrån Quicks berättelse.
Gemensamt för de 30 (eller 19 eller 39; uppgifterna varierar) mord som Quick erkänt är att de förblivit ouppklarade och utan någon misstänkt gärningsman ända till dess Quick började berätta. Lambertz anser egendomligt nog att just det faktum att morden förblivit ouppklarade under så lång tid talar för att Quick är skyldig. Varför det? Och varför skulle alla dessa mord i olika delar av landet ha samma gärningsman bara för att de förblivit ouppklarade?
Åtta mord utreddes och lagfördes under Thomas Quicks vistelse på Säter. Lambertz anser att det i alla dessa fall funnits övertygande, för att inte säga överväldigande, bevisning för hans skuld. Ändå har han senare blivit frikänd från alla åtta.
Alla bevis i dessa mål härstammar från Quicks berättelse. Jag kan inte finna att de allesamman verkligen talar för hans skuld. Det förhållande att han troligen var i Jokkmokk samtidigt som ett holländskt par mördades på en campingplats i närheten betyder ju inte att han var förövaren. Kanske är det i stället så att han fick idén att erkänna dessa mord just för att han faktiskt varit i Jokkmokk.
Att utan vidare avfärda alla bevis är inte möjligt enbart på grundval av bokläsning. Men i några fall tycker jag att Quick vetat ”för mycket”. Att han efter 20 år utan vidare skulle hitta en liten avtagsväg i en skog i Oslotrakten verkar osannolikt. Att han bättre skulle komma ihåg hur en tröja såg ut på en pojke som han kanske iakttog under högst en minut än pojkens mamma som stickat tröjan är ännu mera osannolikt. Och att en vägbom kanske stod öppen just den natt då Quick påstod sig ha åkt in på den annars avstängda vägen är inte mycket till bevis.
En inristning på en björk tillmäts stor betydelse av Lambertz som åberopar en professor som sagt sig kunna fastslå att inristningen gjorts just 1988, tio år före upptäckten. Troligt? Inristningen ska enligt boken finnas avbildad på Lambertz hemsida, men jag har inte kunnat hitta den där.
En av polisens likhundar har efter Quicks anvisningar markerat på ett antal platser. Men inte på någon av dessa har man funnit några likrester. Mot den bakgrunden har åtminstone jag svårt att fästa något avseende vid hundens iakttagelser. Att döma en människa för mord enbart på grund av vad en hund markerat måste ändå vara otänkbart. Lambertz anser däremot att det är tunga bevis.
Jag vågar inte påstå vare sig att Thomas Quick är skyldig eller att han är oskyldig. Men Lambertz trumpetande om en ovanligt stark bevisning förefaller mig direkt orimlig.
Den första halvan av boken består av en lugnt saklig genomgång av de olika domarna i Quick-affären med utförliga utdrag ur dessa texter. I andra halvan blir tonen en helt annan. Där rasar Lambertz mot medierna i allmänhet, mot Hannes Råstam och mot Dan Josefsson.
Medierna påstås ha övergivit alla krav på saklighet. Detta antas bero på dagspressens ekonomiska svårigheter. För att komma från yttrandefrihetskommitténs ordförande är detta förbluffande lättvindigt. Men det blir värre. Både Råstam och Josefsson anklagas för bedrägeri. I Josefssons fall kommer Lambertz med den befängda teorin att det vore möjligt att åtala honom. De påstådda osanningarna i hans bok om Quickfallet skulle nämligen gjorts i det bedrägliga syftet att tillskansa sig diverse journalistiska priser.
I Råstams fall kastar Lambertz fram beskyllningen att denne i medvetande om sin förestående död ljugit i vetskap om att han aldrig skulle kunna ställas till svars för lögnerna. Råstams bok utkom efter hans död. Det behöver inte sägas att beskyllningen är långt otillständigare än den kritik som drabbat Lambertz själv och åklagare och förhörsledare och som djupt upprör honom.
Jag nöjer mig med ett par ord om Lambertz kritik av Dan Josefsson. Denne har lanserat teorin att Thomas Quicks bekännelser är en följd av terapeuternas tro på teorin om förträngda minnen. Ett orimligt påstående, hävdar Lambertz. Quick påstår ju numera själv att han helt enkelt ljugit rakt igenom. Men terapeuterna kan ju ha arbetat enligt den psykologiska teorin och på det sättet provocerat fram osanna berättelser från Quick. Lambertz är snabb med att avfärda alla alternativ till sin egen övertygelse att bekännelserna är sanna. Varför han då fäster så stort avseende vid att Quick numera påstår sig ha ljugit medvetet är obegripligt.
Göran Lambertz säger att avsikten med boken varit att få en sakdiskussion istället för personbeskyllningar. Synd då att hans eget bidrag är så misslyckat.
Göran Lambertz samtalar med Correns Torbjörn Lindqvist om sin bok "Quickologi" på Kisa bibliotek fredag 15 maj kl 11.